HAPPY HOUR

Läste häromdagen en mycket träffande "talesätt";

MAN VET ATT MAN BÖRJAR BLI GAMMAL NÄR BEGREPPET HAPPY HOUR STÅR FÖR EN TIMMES "NAP"...

Ja sannerligen. Va jag kände igen mig och jävlar va gammal jag kände mig. Virkade sjalen å ulltofflorna fram ungefär... Men dessa små "nappar" är så värdefulla och gör så mycket. Och det är verkligen min "happy hour"... Att få "glida bort" lite på soffan till ljudet av någon skränig barnfilm.. Att lägga sig på sängen en stund å läsa efter att jag lämnat Mr E på skolan... (På mina lediga dagar..) Läsa ett par sidor sen bara gliiiida en stund...

Om det vore VM i trötthet så vore jag just nu en HET kandidat. Tröttheten är en klibbig massa som fastnat under min sko. Du vet, ett tuggummi under skon en varm sommardag. Varm asfalt och färskt tuggummi. Det sitter där -SMÄCK-...

Trötthet och orkeslöshet är en del av mitt sjukdomstillstånd (fibro, den gamla ovännen...) jag vet, jag vet, men ibland undrar jag om det inte är så att det snarare är en del av min personlighet.. Hrmm.. Och denna mörka årstid tror jag mitt behov av sömn är omöjligt att tillfredsställa...

Snart väntar helgen och denna helg är ledig helg för min del. Skulle verkligen behöva en sväng till ÖB och fylla på "lagren" lite. Du vet, såna där saker som är mindre kul att handla.. plastpåsar, sköljmedel, tandborstar, folie, bakplåtspapper, disktrasor... Som behövs men som är så lätt att glömma bort att... och som är rätt trist att handla. Brukar bunkra upp små "lager" när jag är på ställen som ÖB, RUSTA et.c... Men nu var det hemskt längesen jag var där så jag har fått börja handla sånt på Coop.. Och hur lätt är det att komma ihåg plastpåsar bland mjölk, yoghurt, bröd, kattmat......

Skall se om jag skall ägna mig lite åt MINDFULLNESS oxå. Jaja, det är inte alls lika pretto som det låter. Jag skall bara måla vår hallbyrå och hade tänkt mig skriva någon text på den. Och det kräver MINDFULLNESS.. Närvaro och koncentration. Annars blir det bara skit.

Får se hur jag gör med skridskorna. Om jag vågar...?! I alla fall vet jag något jag skall ägna mig åt på min lediga helg:

HAPPY HOUR!

Olust i januari

Skakar liv i bloggen och konstaterar att det är ett bra tag sen jag skrev senast..
Ursäkta... tiden räckte inte till, ursäkta.. livet kom emellan, ursäkta orken tog slut, tiden räckte inte till och inspirationen tog slut.. Hur ofta ser det inte ut så...

Under sista delen av förra året så tog jag, på allvar, tag i saken att göra något åt min vikt. Bytte ut måltider mot div pulvershakes och skippade allt "skit".. godis, fikabröd och div onyttigheter. Var ute och gick promenader när jag hade möjlighet och trampade motionscykel. Och det gick rätt bra får ja säga. Fixade nästan två hela månader utan godis å onyttigheter och åt ett lagat mål mat ("vanlig" mat..) och resten pulvershakes.

Men nu efter helgerna och början på detta år så går det trögt och jag känner bara brist på lust. Jag är godissugen och jag tycker bara det är ÖKEN att trampa motionscykel. Tar mina promenader å vändor när jag har möjlighet, dricker mina shakes men det känns Bläh! Negativt... Vill inte...  Vill ligga under en filt och äta plockgodis.. Att det skall va så j..a svårt att leva som man lär... :-(

6-åringen är tvär och grinig för att han inte kan åka skridskor, vilket alla andra i hans klass kan. Men han vill inte heller lära sig. Eller, han vill kunna åka skridskor men han vill inte träna för att lära sig. Funderar på om jag skall våga klättra upp på vinden efter mina gamla skridskor, så kanske vi kunde åka ihop?! Men ja vete fasen om jag vågar?! Kan man åka skridskor fast man inte gjort det på LÄNGE LÄNGE?! Huu.. jag har inte råd att ramla och skada mig.

Nämen, säger väl Godmiddag då, vänner. Och skål tamejfan....

Sånt som är lite skämmigt att gilla

Har du oxå något sådär som du tycker är lite skämmigt att gilla..?! Som inte är helt politiskt korrekt och trendigt och... Jag har kommit på att jag har ganska mycket såna saker.

En av mina skämsgrejer är att jag älskar att äta Mariekex doppade i kaffe. Och för att det skall vara extra ultimat så skall det helst vara två stycken med lite smör emellan. Inte politiskt korrekt och inte okej, men attans va gott!

Likaså kan jag erkänna att alldeles nyrostad barkis med ost på.. Helt utan fullkorn och nyttigheter och väldigt politiskt inkorrekt - men ack va gott det är ibland. Fast man får skämmas lite.

Jag gillar vårt repiga och ganska sunkiga köksbord. Det är stort och det är tungt, det har repor och det är massa flagad färg på. Det är minst sagt Shabby... RIKTIGT shabby.. Inte så himla snyggt, men det har sitt liv på ett helt annat sätt än ett nytt. Och det är stort och stadigt och här får vi plats att göra det vi vill och dessutom håller det bra att klättra omkring på! Och.. jag gillar det såpass mycket så det skall få ett litet ansiktslyft med ny yta frampå...

Likaså gillar jag Crocs! Ja, märk väl, jag hyllar kanske inte just det ESTETISKA i ett par Crocs eftersom de flesta modeller är ungefär lika estetiskt tilltalande som en genomsnittlig noshörning. Men de är så jädra sköna och praktiska. Jag vet inte riktigt hur mitt liv såg ut innan det fanns Crocs. Numer har jag två olika par på jobbet och två par hemma, som jag alternerar mellan. Jag går inte EN METER inomhus (hemma) utan dom efter mina perioder med hälsporre. Jag skäms inte för mina Crocs men jag kan tycka att det är lite skämmigt att gilla dom ;-)

Jag gillar Charter! Allra helst All inklusive-Charter! Det är väldigt icke politiskt korrekt men det passar mig utmärkt. Allt jag behöver göra är att sitta och bläddra framför datorn och beställa och betala, så är allt klart. Och när man reser med barn är det super! Förutsägbart?! Tja.. Det beror väl på... Jag uppskattar att slippa engagera mig till max när jag har semester och jag går gärna och sätter mig vid ett dukat bord och slippa leta runt bland restauranger som serverar mat som verkar okej till barn... Allt det andra, det mer äventyrliga och oförutsägbara, det kan vi vänta med tills sen...

Ja, å så fortsätter det. Jag kan ha en aning skämmiga grejer som jag gillar, och jag må va en riktig Svenne Banan. Men en sak som är väldigt positiv med att man blir äldre är att... det spelar inte så stor roll vad andra tycker...  :-)

80 vs 90...

I min umgängeskrets ligger 80-talsmusik väldigt högt i kurs. Självklart, det har ju med min ålder att göra. När 80-talet var som hetast var ju vi tonåringar och sög upp allt. Men även bland både mina äldre och yngre vänner så är just 80-talsmusiken väldigt het. Och visst, jag erkänner, många tidlösa klassiker gjordes då...

Fast personligen är jag lite mer svag för 90-talsmusiken. Inget kan nog få mig på bättre humör och mysa till min magkänsla som lite härlig Cheironmusik från 90-talet... När jag skall göra något riktigt tråkigt.. Du vet, stryka x antal gardinlängder, putsa fönster, göra rent ugnen... då åker rätt ofta någon CD m Back Street Boys på! :-) Kommersiellt och ytligt säger en del. Jävligt välproducerad musik säger jag! :-)

...Sen kan vi späda på med Darren Hayes underbart spröda röst i någon av Savage gardens smäktande låtar... Mm.. Ett band jag gillade och lyssnade mycket på back in these days... Låten "Glorious" med Andreas Johnsson tycker jag är en av de bästa svenska låtar som någonsin gjort, tycker tyvärr inte att han kommit i närheten av den kvalitén senare heller... E-types första låtar, början av Britney Spears karriär... Westlife... Dilba.. listan kan göras lång. Men jag tycker faktiskt att 90-talet har hamnat i en tråkig skugga av alla 80-talsmusikfans...

Så var det med det... Nu skall jag fortsätta att lyssna på "Ordinary world" med Duran Duran ;-)

Idag kom 3:an å en tyst timeout

Torsdagen den 12 januari 2012... knappast någon dag som kommer att gå till min egen historiebok. Det största som hänt är att Elli Pelli tappat sin 3:e tand idag! :-) Den har hängt lös väldigt länge och idag gav den upp. Nr 4 är på god väg och hänger bara på en skör tråd. Amazing... jag tycker det känns väldigt nära som han började få sina första tänder!! Och nu TAPPAR han dom...

Från min egen personliga horisont kan jag bara berätta att jag tillbringat hela dagen på jobbet. Från strax före sju i morse till åtta i kväll. Och det är faktiskt ungefär lika jobbigt som det låter.... Men men, det är tydligen så att det måste till för att få ett okej schema.....

Har ganska nyligen kommit hem från jobbet. En dusch direkt, för att bli människa igen. Sen.. dagens höjdpunkt. Min tysta timeout. Inga ljud... ingen TV, ingen radio, inga röster... Blundar och känner hur spänningarna släpper.. Tyst, lugnt... OVÄRDERLIGT! Jag vet inte vad jag hade gjort utan mina tysta timeout´er och tysta oaser. I ett krävande och stressigt jobb så betyder det så otoligt mycket. Så jag sitter här nu och landar i tystnaden. Bara ljudet från tangentbordet när jag skriver som hörs.
..Landar i mig själv igen... blir människa... inte vårdare...

Funderar lite... är det inte så att vi som vårdar, i proffessionen, inte behöver lite mänsklig omvårdnad och omtanke själv.. vi med... ibland..... för att orka och inte ta slut...

Det är inte Egyptens fel..

Efter en ganska lång paus i bloggandet tänkte jag producera ett inlägg denna onsdagskväll...

Mörkret, kylan, halkan, snön och den inåtvända vintern har tagit oss i ett rejält grepp. Fler gånger än en har jag önskat att jag vore ett djur som tillbringade vintern med att gå i ide. Under kyliga och mörka vinterdagar roar jag mig inte sällan med att sitta och bläddra på diverse resesidor. Kollar och läser om olika resemål och drömmer mig bort. Blundar och förflyttar mig dit i fantasin. Drömmer om att sova i en säng som bäddas av någon annan än jag varje dag, att komma och sätta mig vid dukat bord... Att värmas av solen och att möta något annat...

Under mina resor i fantasin, framför datorn, så händer det titt som tätt att jag kommer till ett resemål som jag snabbt som blixten hoppar över - Egypten. Egypten är lite av en svart fläck i mitt medvetande ungefär... En ond varhärd...

Men det är inte Egyptens fel...kanske inte riktigt mitt heller... Det är omständigheternas fel. När jag reste till Egypten i januari 2005 så var jag en heltrasig människa. Jag var så trasig så jag höll inte ihop. Jag bestod av bitar som tillfälligtvis hölls ihop av en tunn hinna.

Knappt två månader innan Egypten hade mitt första barn somnat in i den eviga sömnen och mitt liv hade fullständigt slagits i bitar. Resan till Egypten skulle bli som en slags tröst i tillvaron, en paus i sorgen. Med facit i hand så kan jag bara konstater att tyvärr hade det inte önskad effekt på mig. Sorg tar inte bara paus så, och människor som är så trasiga att de bara hålls ihop av en tunn hinna mår bäst av trygghet och stillhet. Och att omges av människor som hjälper till att hålla ihop dom.

Det är inte Egyptens fel att jag varje gång jag ser eller hör om Konungarnas dag, Karnaktemplet i Luxor o.s.v. får en stor klump i magen. Tvärtom.. det var en upplevelse att se konungarnas och faraonernas gravkamrar, templet.. åka båt på Nilen... små korta stunder av glädje av att se det fantastiska.. Men sen - tomheten och ångesten. Galopperande som en yster häst om våren, i min mage. "Jag har inget barn... mitt barn har gått över i den andra dimensionen och jag är kvar här... Jag får inget barn.."....  Januari 2005 skulle jag inte gå omkring i konungarnas dal. Jag skulle befinna mig hemma och förbereda för mitt förstfödda barns ankomst.

Det är inte Egyptens fel att jag varje gång jag torkar mig med de fantastiska handdukarna som vi köpte där, drabbas av galoppen i magen. Ångesten som kommer krypande.. minnena som knackar på dörren..

Blundar och känner smaken av salt från Röda Havet och konstaterar att det smakar som alla de tårar som jag fällt. I salt vatten märks det inte om man gråter... Jag hatade dom nedtrampade nötterna på Peanut Bar, intill hotellet, där jag förväntades vara social och glad bland alla andra turister. Fast jag hade ångest så jag skakade både ut- och invärtes. Och jag kände samhörighet med jordnötsskalen som människorna trampade på, på det smutsiga golvet. Trasiga, smutsiga, helt okej att trampa på.. utan värde.. de var ju som jag,.

Jag funderar på att ge Egypten en ny chans...?! Att jag, som en hel människa, skulle ge det en ny chans.. återvända.. Byta ut lite minnesbilder... Kanske skulle havet kännas ännu klarare, lite saltare och alla fiskar synas lite tydligare utan ångest och tårar... Kanske kunde jag mer ta del av guidernas berättelser om Luxors tempel och om Konungarnas grav, om jag inte samtidigt slapp koncentrera mig på att hålla ihop.. Att handla lite fler superbraiga handdukar som jag slipper få ont i magen av, varje gång jag torkar mig med... Att uppleva Egypten MED det barn jag berikades med, istället för att uppleva Egypten med sorgen av det barn som jag aldrig fick uppleva värmen av...

Det är inte Egyptens fel att jag hoppar över landet så fort jag kan. Jag kanske ger Egypten en ny chans, men jag kommer aldrig att besöka Peanut bar igen. Det lovar jag. Jag behöver inte längre låtsas vara någon jag inte är och jag har inget behov av att ge Peanut Bar en ny chans...

Budda och det döda barnet..

Denna text har jag lånat från en annan Änglamamma. Jag vet inte vem som har författat men jag tycker den är så tänkvärd så jag delar med mig av den:

En kvinna gick till Buddha med ett dött barn i famnen, sårad och bitter. Hon frågade Buddha om han kunde ge barnet livet tillbaka. Ja sa Buddha det kan jag om du kan gå till tio olika familjer som är utan SORG och TRAGEDI och ta ett riskorn av varje familj ,komma tillbaka till mig och ge dom tio rena riskornen till mig.... Ja sa kvinnan det kan jag sa hon för hon trodde det var en enkel uppgift. Kvinnan gav Buddha en omöjlig uppgift och Buddha gav kvinnan en lika omöjlig uppgift. Kontentan av detta är att det finns ingen utan sorg och tragedi .............







.