Igår gjorde jag två rätt korkade saker - minst. Först så cyklade jag gamla grusvägen till Öjervik, och hade inte cykelhjälmen på mig, bara för att det var för varmt. Det är korkat. Vägen är smal, backig, gropig och rätt "osäker".. jag körde ganska fort också. Det är korkat, riktigt korkat. Sen igår kväll hade ja fruktansvärt ont i ryggen så jag tog mig citodon. Och sköljde ner det med rätt mycket Pepsi Max.. klockan halv elva, på kvällen. Vilket resulterade i att jag fick mig en koffeinkick i kroppen men huvudet och det intellektuella tänkandet var utslaget.. typ. Och hur smart är det att dra i sig mängder med Pepsi strax innan sänggång..
Jag lyckas inte jämt. Jag gör lite korkade grejer ibland. Jag är slö ibland.. Jag är tjurig ibland, grinig.. ledsen.. negativ.. sur.. allmänt ur form, lack, låg. Och min tillvaro är skit ibland också.
Funderar ibland om jag skall hålla sånt för mig själv eller om ja skall dela med mig av det. I dagens samhälle är det ju lite förbjudet att inte vara superduper lycklig och positiv ständigt. Bilden av sig själv skall alltid vara lyckad, positiv, lycklig.. glad.. allt annat är sånt som fläckar bilden av en själv. Som fluglort på en fin bild. Har vi några nyheter att förmedla så skall de helst vara lyckliga och positiva.. Nutteputtiga och myspysgulliga. Annars kan vi hålla käften. I dagens samhälle, och med all kommunikation och sociala medier, är det otroligt viktigt (?!) att framstå som ett helt igenom lyckat koncept.
Jag är nog för gammal och luttrad (läs: cynisk) för att köpa den bilden. Livet och tillvaron ser inte ut så.. Ingen är väl helt igenom lycklig ständigt. Och allt i tillvaron är väl inte mysigt och positivt? Inte fasen skall vi hylla det negativa, men ibland önskar jag att vi kunde ha en mer nykter inställning till tillvaron och inse att det är inte bara det lyckade och det som är mysigt och superpositivt som skall få synas.
Jag kan nog ärligt säga att ja skiter i att bilden av mig har lite fläckar.. skavanker.. mörker. Jag gillar ju stilen med shabby chic så det vore väl märkligt annars ;-) Nämen, seriöst.. alla dessa superlyckade människor som alltid är positiva och ständigt måna om att hålla bilden av sig själv som det lyckade konceptet, rakt igenom.. Kan emellanåt vara lika spännande och intressanta som en Billyhylla från IKEA. Förutsägbart.. lätt att ha att göra med kanske... men, i ärlighetens namn, rätt småtråkigt och ointressant. Jag tycker att människor med många djup, många sidor, som har något att berätta, förutom hur mysigt de har med tacos och rött vin på fredag.. är mer intressanta. Precis som jag tycker att en gammal hylla med "skavsår" och patina är väldigt mycket mer intressant än en Billy.. Även om en Billy kan va praktisk och enkel att ha ett ytligt förhållande med, dvs att förvara böcker o.s.v i..
Vad vore alla perfekta, snygga, smala, lyckade människor om inte vi andra fanns.. Vi som gör misstag, är feta och inte har alla jämna och fina dra.. Vi som har ont ibland och är griniga.. Vi som somnar framför TV:n på fredagskvällen, ensamma, med skålen med ICAs micropopcorn. Istället för att sitta med vår genomlyckade partner och välartade barn.. framför en prettomåltid med LCHF och ekologiskt och politiskt korrekt lagd middag med tre rätter..
Jag är inte avundsjuk, jag är inte missunnsam. Men jag kan emellanåt tycka att jakten på att alltid presentera ett lyckat koncept blir aningen tröttsam. Och att konceptet och bilden vi försöker presentera av oss själva kan bli aningen ensidig. Har vi bara ett människovärde om vi är helt igenom lyckade? Eller får det jobbiga finnas också?
Avslutar med ett citat av en av mina favorittextförfattare Eva Dahlgren:
"Och här är jag med allt det andra, som gör en människa hel...."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar