Så mycket energi....

Rätt ofta slås jag av tanken hur mycket energi människor lägger ned på att sukta. Tänk om all den energi istället lades ned på att få till förändring, så mycket vi skulle få till.

Hur svårt det kan vara att se sin del i skeenden i sitt liv och istället välja att skylla på än det ena, än det andra. För det är ju väldigt lätt till hands att vi skapar syndabockar, både i konkret form som i mer diffusa former.. Om inte det, och om inte det och om inte den... DÅ.. skulle jag.. Att det skall vara så svårt att se vidden av sitt eget ansvar för sitt liv. Och alla valmöjligheter som vi har, att de skall ge sådan ångest.

För är det inte så, rent krasst, att vi styr de stora skeenden i vårt liv. Såklart kan olyckor, katastrofer, andra människor... påverka och kasta om våra liv, men till sy ven och sist så har vi alltid en möjlighet att välja att förhålla oss. Hur skulle annars människor som drabbas av stora trauman som ger dom skador för livet, och som blir beroende av andra, för resten av sitt liv, hitta livskvalité och ha ett rikt och meningsfyllt liv. Medan människor som drabbas av en, i detta resonemang, ganska trivial händelse väljer att hänga upp hela resten av sitt liv på detta.

Kanske borde vi rannsaka de förändringar vi önskar i vårt liv och beta upp dom. "Jag vill hitta en karl som älskar mig", säger A.. "Jag vill flytta ut på landet", säger B.. "Jag vill ha råd att åka till Thailand en gång om året, som våra grannar", säger C... Men istället för att aktivt söka efter en älskvärd make drar A på sig den varma offerkoftan, kryper upp i singelsoffan och ser ännu en romantisk film på DVDn.. medan B köper nya och fler prylar till sitt radhus i hopp om att finna ro där. C konstaterar att det ändå inte är någon idé att drömma om Thailand, och istället för att spara pengar till en resa så åker hon och maken ut till köpcentrat och köper nyaste modellen av plasma-TV med väggfästen. Det är så praktiskt med deras avbetalning på 60 månader...

Visst värmer offerkoftan, fast det är en ganska falsk värme. Och visst är det väldigt behändigt och praktiskt att hitta syndabockar och anledningar till att vi inte kan förändra våra liv. Och visst känns det lite skrämmande att inse att vi i stora dra styr våra liv.

Jag har gjort slut med min offerkofta. Jag har klippt den i bitar och eldat upp den. Men jag förnekar inte att det många gånger är väldigt, väldigt lockande att dra den på sig och njuta av den tillfälliga värmen den ger. En kort stund kan ja tillfälligtvis sätta den på mig igen. Men värmen känns kväljande och den sticker och kliar, så den åker av ganska snabbt. Och mina syndabockar känns inte så behändiga att ta till de heller, inte lika ofta i alla fall. Jag har kommit till insikten att vill jag få till en förändring i mitt liv så är det upp till mig. Och jag har också försonats med tanken om hur många av mina önskningar och drömmar kanske mår bäst i att vara just önskningar och drömmar! Som finns där, men som jag inte behöver lägga energi på.

Jag hade länge tanken att om jag någon gång skulle skaffa barn.. Ja, just skaffa.. så trodde jag på den tiden, att det bara var att skaffa.. som en liten pryl typ. Jo, skulle jag då någon gång SKAFFA barn så skulle jag SKAFFA minst två, så mina barn skulle slippa vara ensamt ensambarn. Nu blev det inte så. Och ett tag tyckte jag att det var en stor sorg att min son skulle få växa upp utan ett jämnårigt syskon i sin närhet och jag kände det nästan som jag svek honom. Tyckte att livet kändes ganska orättvist. Men, idag ser jag på det hela lite annorlunda. Eftersom jag inte var beredd att uppoffra det som krävdes för att få ett syskon till min son så ser livet ut som det gör idag. Jag lever som singelmamma och jag är inte beredd att kasta mig halv över huvud in i ett förhållande med enda avsikt att få ett barn. Jag är inte heller beredd att genomgå en hel process för att utredas om jag skulle få adoptera. Jag är inte heller beredd att återigen genomgå en 40 veckors lång orosresa och jag är fullt medveten om vilka risker det skulle innebära. Så, jag har försonats med tanken och istället för att lägga energi på att fundera mer på min önskan om ett syskon till min son så är jag istället glad för det barn, som trots alla dåliga odds, fick komma till mig. Och skulle det vara så, så får jag väl betala för min sons terapi då han blir äldre och anklagar mig för att hans liv blivit förstört för att han inte haft något syskon att leka med...

Se dig själv som VD för ditt liv. Se dina drömmar och önskningar och mål. Föreställ dig vägen dit och beta upp det hela i delmål.. Och försonas med vetskapen om det du inte kan påverka.