Nu tänker jag filosofera om samhället i stort, här från mitt träsk. Jag gör det emellanåt. Om stort å smått i vår tillvaro. Jag vill påpeka att när jag kommer in på politiska ämnen så är det min helt egna och subjektiva åsikt och mina egna, subjektiva tankar som jag speglar. Jag har ingen referenslitteratur som jag bygger mina antaganden på och jag har inte ingått i någon statlig enmansutredning, utan, som sagt, det är en helt vanlig Träsktrollsmammas åsikter.
Jag är väl inte helt överens med allt vår sittande regering tycker och tänker, men en sak som de har drivit som jag tycker är en sund TANKE så är det tanken om SYSSELSÄTTNING och UTANFÖRSKAP. Jag delar vår regerings tankar om att motsatsen till sysselsättning och det utanförskap som det innebär är fruktansvärt destruktivt, både för individen och för samhället. Och då menar jag både arbetslöshet samt oändliga sjukskrivningar utan rehabiliteringsplaner och förtidspensionering av förhållandevis unga människor.
För att inte vissa skall behöva vässa klor och plocka fram storkniven i syfte att skära halsen av mig så menar jag givetvis inte att döende människor eller människor med obehandlingsbar cancer skall kastas ut på den öppna arbetsmarknaden! Eller att arbetslösa skall få flytta från hem och familj, 110 mil bort.. ungefär..
Nu tänker jag på de unga som inte kommer in på arbetsmarknaden. Som inte får jobb för att de saknar erfarenhet och som inte kan börja LEVA. Som inte får bli vuxna och får skolas in i den vuxna världen som innebär att man har ett arbete, man tjänar pengar, man betalar skatt och man INGÅR i ett socialt sammanhang. Istället är det ju idag många unga som står helt utanför och det tycker jag är fruktansvärt tragiskt. Jag tror att det är väldigt lätt att dessa ungdomar känner sig utanför, att hela deras självbild och självkänsla rasar, att de inskolas in i en värld där pengar är något som man bara kvitterar ut via socialen. Och jag tror att det är väldigt lätt att dessa ungdomar lätt hamnar fel, att många framlingsfientliga åsikter kan komma att frodas och att många ungdomar hamnar helt utanför samhället. Och det är ett svek som vi inte har råd med.
Hur kan AF svara en ung människa att "Vi har inte råd med praktikplatser"... Hur kan vi ha råd med att stora delar av vår uppväxande generation står utanför arbetsmarknaden?! Jag har ingen bra och generell lösning på problemet, men jag anser att något drastiskt måste göras så vi inte förlorar massa ungdomar. Jag är inte främmande för tanken på att införa s.k "ungdomslöner" och jag tycker att lärlingssystemet borde utvecklas. Även s.k praktikplatser och det som folk brukar kalla "konstgjorda kuvöser", i form av olika projekt, anser jag är bättre än INGENTING. Jag har sett ett antal reportage om olika projekt där ungdomar får lära sig skriva CV, får information om ekonomi et.c, och den tanken låter ganska bra. Jag känner intuitivt att all form av sysselsättning med någon form av struktur och rutiner, samt umgänge med andra vuxna, och unga vuxna, måste vara bättre jämfört med att bara dra omkring på stan, alternativt ligga hemma i soffan och spela TV-spel.
Vi kan inte fortsätta svika våra unga genom att stänga dom ute från arbetsmarknaden. Men samtidigt är ju mycket upp till de unga också. Många av dom som växer upp idag tillhör ju första generationen Curlingbarn och har fått mattan sopad framför sig. Av föräldrar som menar så väl, men det inte alltid blir så bra eller så rätt.. Vi kan inte fortsätta så.. Vi vuxna måste vara vuxna och vi kan inte heller "dalta" med ungdomarna. Att år efter år bara kvittera ut pengar via socialen är ju helt åt helvete, för alla!
Nej, vi måste ställa krav på de unga SAMTIDIGT som vi måste LÅTA DOM bli vuxna och släppa in dom i vuxenvärlden med allt vad den innebär av ansvar och socialt sammanhang. Den ultimata vägen dit har jag dessvärre inte något konkret och generellt svar på. Men under tiden vi funderar på den kan vi ta lite kaffe med nybakade moralkakor från en medelålders, hårt arbetande Träsktrollsmamma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar