HAPPY HOUR

Läste häromdagen en mycket träffande "talesätt";

MAN VET ATT MAN BÖRJAR BLI GAMMAL NÄR BEGREPPET HAPPY HOUR STÅR FÖR EN TIMMES "NAP"...

Ja sannerligen. Va jag kände igen mig och jävlar va gammal jag kände mig. Virkade sjalen å ulltofflorna fram ungefär... Men dessa små "nappar" är så värdefulla och gör så mycket. Och det är verkligen min "happy hour"... Att få "glida bort" lite på soffan till ljudet av någon skränig barnfilm.. Att lägga sig på sängen en stund å läsa efter att jag lämnat Mr E på skolan... (På mina lediga dagar..) Läsa ett par sidor sen bara gliiiida en stund...

Om det vore VM i trötthet så vore jag just nu en HET kandidat. Tröttheten är en klibbig massa som fastnat under min sko. Du vet, ett tuggummi under skon en varm sommardag. Varm asfalt och färskt tuggummi. Det sitter där -SMÄCK-...

Trötthet och orkeslöshet är en del av mitt sjukdomstillstånd (fibro, den gamla ovännen...) jag vet, jag vet, men ibland undrar jag om det inte är så att det snarare är en del av min personlighet.. Hrmm.. Och denna mörka årstid tror jag mitt behov av sömn är omöjligt att tillfredsställa...

Snart väntar helgen och denna helg är ledig helg för min del. Skulle verkligen behöva en sväng till ÖB och fylla på "lagren" lite. Du vet, såna där saker som är mindre kul att handla.. plastpåsar, sköljmedel, tandborstar, folie, bakplåtspapper, disktrasor... Som behövs men som är så lätt att glömma bort att... och som är rätt trist att handla. Brukar bunkra upp små "lager" när jag är på ställen som ÖB, RUSTA et.c... Men nu var det hemskt längesen jag var där så jag har fått börja handla sånt på Coop.. Och hur lätt är det att komma ihåg plastpåsar bland mjölk, yoghurt, bröd, kattmat......

Skall se om jag skall ägna mig lite åt MINDFULLNESS oxå. Jaja, det är inte alls lika pretto som det låter. Jag skall bara måla vår hallbyrå och hade tänkt mig skriva någon text på den. Och det kräver MINDFULLNESS.. Närvaro och koncentration. Annars blir det bara skit.

Får se hur jag gör med skridskorna. Om jag vågar...?! I alla fall vet jag något jag skall ägna mig åt på min lediga helg:

HAPPY HOUR!

Olust i januari

Skakar liv i bloggen och konstaterar att det är ett bra tag sen jag skrev senast..
Ursäkta... tiden räckte inte till, ursäkta.. livet kom emellan, ursäkta orken tog slut, tiden räckte inte till och inspirationen tog slut.. Hur ofta ser det inte ut så...

Under sista delen av förra året så tog jag, på allvar, tag i saken att göra något åt min vikt. Bytte ut måltider mot div pulvershakes och skippade allt "skit".. godis, fikabröd och div onyttigheter. Var ute och gick promenader när jag hade möjlighet och trampade motionscykel. Och det gick rätt bra får ja säga. Fixade nästan två hela månader utan godis å onyttigheter och åt ett lagat mål mat ("vanlig" mat..) och resten pulvershakes.

Men nu efter helgerna och början på detta år så går det trögt och jag känner bara brist på lust. Jag är godissugen och jag tycker bara det är ÖKEN att trampa motionscykel. Tar mina promenader å vändor när jag har möjlighet, dricker mina shakes men det känns Bläh! Negativt... Vill inte...  Vill ligga under en filt och äta plockgodis.. Att det skall va så j..a svårt att leva som man lär... :-(

6-åringen är tvär och grinig för att han inte kan åka skridskor, vilket alla andra i hans klass kan. Men han vill inte heller lära sig. Eller, han vill kunna åka skridskor men han vill inte träna för att lära sig. Funderar på om jag skall våga klättra upp på vinden efter mina gamla skridskor, så kanske vi kunde åka ihop?! Men ja vete fasen om jag vågar?! Kan man åka skridskor fast man inte gjort det på LÄNGE LÄNGE?! Huu.. jag har inte råd att ramla och skada mig.

Nämen, säger väl Godmiddag då, vänner. Och skål tamejfan....

Sånt som är lite skämmigt att gilla

Har du oxå något sådär som du tycker är lite skämmigt att gilla..?! Som inte är helt politiskt korrekt och trendigt och... Jag har kommit på att jag har ganska mycket såna saker.

En av mina skämsgrejer är att jag älskar att äta Mariekex doppade i kaffe. Och för att det skall vara extra ultimat så skall det helst vara två stycken med lite smör emellan. Inte politiskt korrekt och inte okej, men attans va gott!

Likaså kan jag erkänna att alldeles nyrostad barkis med ost på.. Helt utan fullkorn och nyttigheter och väldigt politiskt inkorrekt - men ack va gott det är ibland. Fast man får skämmas lite.

Jag gillar vårt repiga och ganska sunkiga köksbord. Det är stort och det är tungt, det har repor och det är massa flagad färg på. Det är minst sagt Shabby... RIKTIGT shabby.. Inte så himla snyggt, men det har sitt liv på ett helt annat sätt än ett nytt. Och det är stort och stadigt och här får vi plats att göra det vi vill och dessutom håller det bra att klättra omkring på! Och.. jag gillar det såpass mycket så det skall få ett litet ansiktslyft med ny yta frampå...

Likaså gillar jag Crocs! Ja, märk väl, jag hyllar kanske inte just det ESTETISKA i ett par Crocs eftersom de flesta modeller är ungefär lika estetiskt tilltalande som en genomsnittlig noshörning. Men de är så jädra sköna och praktiska. Jag vet inte riktigt hur mitt liv såg ut innan det fanns Crocs. Numer har jag två olika par på jobbet och två par hemma, som jag alternerar mellan. Jag går inte EN METER inomhus (hemma) utan dom efter mina perioder med hälsporre. Jag skäms inte för mina Crocs men jag kan tycka att det är lite skämmigt att gilla dom ;-)

Jag gillar Charter! Allra helst All inklusive-Charter! Det är väldigt icke politiskt korrekt men det passar mig utmärkt. Allt jag behöver göra är att sitta och bläddra framför datorn och beställa och betala, så är allt klart. Och när man reser med barn är det super! Förutsägbart?! Tja.. Det beror väl på... Jag uppskattar att slippa engagera mig till max när jag har semester och jag går gärna och sätter mig vid ett dukat bord och slippa leta runt bland restauranger som serverar mat som verkar okej till barn... Allt det andra, det mer äventyrliga och oförutsägbara, det kan vi vänta med tills sen...

Ja, å så fortsätter det. Jag kan ha en aning skämmiga grejer som jag gillar, och jag må va en riktig Svenne Banan. Men en sak som är väldigt positiv med att man blir äldre är att... det spelar inte så stor roll vad andra tycker...  :-)

80 vs 90...

I min umgängeskrets ligger 80-talsmusik väldigt högt i kurs. Självklart, det har ju med min ålder att göra. När 80-talet var som hetast var ju vi tonåringar och sög upp allt. Men även bland både mina äldre och yngre vänner så är just 80-talsmusiken väldigt het. Och visst, jag erkänner, många tidlösa klassiker gjordes då...

Fast personligen är jag lite mer svag för 90-talsmusiken. Inget kan nog få mig på bättre humör och mysa till min magkänsla som lite härlig Cheironmusik från 90-talet... När jag skall göra något riktigt tråkigt.. Du vet, stryka x antal gardinlängder, putsa fönster, göra rent ugnen... då åker rätt ofta någon CD m Back Street Boys på! :-) Kommersiellt och ytligt säger en del. Jävligt välproducerad musik säger jag! :-)

...Sen kan vi späda på med Darren Hayes underbart spröda röst i någon av Savage gardens smäktande låtar... Mm.. Ett band jag gillade och lyssnade mycket på back in these days... Låten "Glorious" med Andreas Johnsson tycker jag är en av de bästa svenska låtar som någonsin gjort, tycker tyvärr inte att han kommit i närheten av den kvalitén senare heller... E-types första låtar, början av Britney Spears karriär... Westlife... Dilba.. listan kan göras lång. Men jag tycker faktiskt att 90-talet har hamnat i en tråkig skugga av alla 80-talsmusikfans...

Så var det med det... Nu skall jag fortsätta att lyssna på "Ordinary world" med Duran Duran ;-)

Idag kom 3:an å en tyst timeout

Torsdagen den 12 januari 2012... knappast någon dag som kommer att gå till min egen historiebok. Det största som hänt är att Elli Pelli tappat sin 3:e tand idag! :-) Den har hängt lös väldigt länge och idag gav den upp. Nr 4 är på god väg och hänger bara på en skör tråd. Amazing... jag tycker det känns väldigt nära som han började få sina första tänder!! Och nu TAPPAR han dom...

Från min egen personliga horisont kan jag bara berätta att jag tillbringat hela dagen på jobbet. Från strax före sju i morse till åtta i kväll. Och det är faktiskt ungefär lika jobbigt som det låter.... Men men, det är tydligen så att det måste till för att få ett okej schema.....

Har ganska nyligen kommit hem från jobbet. En dusch direkt, för att bli människa igen. Sen.. dagens höjdpunkt. Min tysta timeout. Inga ljud... ingen TV, ingen radio, inga röster... Blundar och känner hur spänningarna släpper.. Tyst, lugnt... OVÄRDERLIGT! Jag vet inte vad jag hade gjort utan mina tysta timeout´er och tysta oaser. I ett krävande och stressigt jobb så betyder det så otoligt mycket. Så jag sitter här nu och landar i tystnaden. Bara ljudet från tangentbordet när jag skriver som hörs.
..Landar i mig själv igen... blir människa... inte vårdare...

Funderar lite... är det inte så att vi som vårdar, i proffessionen, inte behöver lite mänsklig omvårdnad och omtanke själv.. vi med... ibland..... för att orka och inte ta slut...

Det är inte Egyptens fel..

Efter en ganska lång paus i bloggandet tänkte jag producera ett inlägg denna onsdagskväll...

Mörkret, kylan, halkan, snön och den inåtvända vintern har tagit oss i ett rejält grepp. Fler gånger än en har jag önskat att jag vore ett djur som tillbringade vintern med att gå i ide. Under kyliga och mörka vinterdagar roar jag mig inte sällan med att sitta och bläddra på diverse resesidor. Kollar och läser om olika resemål och drömmer mig bort. Blundar och förflyttar mig dit i fantasin. Drömmer om att sova i en säng som bäddas av någon annan än jag varje dag, att komma och sätta mig vid dukat bord... Att värmas av solen och att möta något annat...

Under mina resor i fantasin, framför datorn, så händer det titt som tätt att jag kommer till ett resemål som jag snabbt som blixten hoppar över - Egypten. Egypten är lite av en svart fläck i mitt medvetande ungefär... En ond varhärd...

Men det är inte Egyptens fel...kanske inte riktigt mitt heller... Det är omständigheternas fel. När jag reste till Egypten i januari 2005 så var jag en heltrasig människa. Jag var så trasig så jag höll inte ihop. Jag bestod av bitar som tillfälligtvis hölls ihop av en tunn hinna.

Knappt två månader innan Egypten hade mitt första barn somnat in i den eviga sömnen och mitt liv hade fullständigt slagits i bitar. Resan till Egypten skulle bli som en slags tröst i tillvaron, en paus i sorgen. Med facit i hand så kan jag bara konstater att tyvärr hade det inte önskad effekt på mig. Sorg tar inte bara paus så, och människor som är så trasiga att de bara hålls ihop av en tunn hinna mår bäst av trygghet och stillhet. Och att omges av människor som hjälper till att hålla ihop dom.

Det är inte Egyptens fel att jag varje gång jag ser eller hör om Konungarnas dag, Karnaktemplet i Luxor o.s.v. får en stor klump i magen. Tvärtom.. det var en upplevelse att se konungarnas och faraonernas gravkamrar, templet.. åka båt på Nilen... små korta stunder av glädje av att se det fantastiska.. Men sen - tomheten och ångesten. Galopperande som en yster häst om våren, i min mage. "Jag har inget barn... mitt barn har gått över i den andra dimensionen och jag är kvar här... Jag får inget barn.."....  Januari 2005 skulle jag inte gå omkring i konungarnas dal. Jag skulle befinna mig hemma och förbereda för mitt förstfödda barns ankomst.

Det är inte Egyptens fel att jag varje gång jag torkar mig med de fantastiska handdukarna som vi köpte där, drabbas av galoppen i magen. Ångesten som kommer krypande.. minnena som knackar på dörren..

Blundar och känner smaken av salt från Röda Havet och konstaterar att det smakar som alla de tårar som jag fällt. I salt vatten märks det inte om man gråter... Jag hatade dom nedtrampade nötterna på Peanut Bar, intill hotellet, där jag förväntades vara social och glad bland alla andra turister. Fast jag hade ångest så jag skakade både ut- och invärtes. Och jag kände samhörighet med jordnötsskalen som människorna trampade på, på det smutsiga golvet. Trasiga, smutsiga, helt okej att trampa på.. utan värde.. de var ju som jag,.

Jag funderar på att ge Egypten en ny chans...?! Att jag, som en hel människa, skulle ge det en ny chans.. återvända.. Byta ut lite minnesbilder... Kanske skulle havet kännas ännu klarare, lite saltare och alla fiskar synas lite tydligare utan ångest och tårar... Kanske kunde jag mer ta del av guidernas berättelser om Luxors tempel och om Konungarnas grav, om jag inte samtidigt slapp koncentrera mig på att hålla ihop.. Att handla lite fler superbraiga handdukar som jag slipper få ont i magen av, varje gång jag torkar mig med... Att uppleva Egypten MED det barn jag berikades med, istället för att uppleva Egypten med sorgen av det barn som jag aldrig fick uppleva värmen av...

Det är inte Egyptens fel att jag hoppar över landet så fort jag kan. Jag kanske ger Egypten en ny chans, men jag kommer aldrig att besöka Peanut bar igen. Det lovar jag. Jag behöver inte längre låtsas vara någon jag inte är och jag har inget behov av att ge Peanut Bar en ny chans...

Budda och det döda barnet..

Denna text har jag lånat från en annan Änglamamma. Jag vet inte vem som har författat men jag tycker den är så tänkvärd så jag delar med mig av den:

En kvinna gick till Buddha med ett dött barn i famnen, sårad och bitter. Hon frågade Buddha om han kunde ge barnet livet tillbaka. Ja sa Buddha det kan jag om du kan gå till tio olika familjer som är utan SORG och TRAGEDI och ta ett riskorn av varje familj ,komma tillbaka till mig och ge dom tio rena riskornen till mig.... Ja sa kvinnan det kan jag sa hon för hon trodde det var en enkel uppgift. Kvinnan gav Buddha en omöjlig uppgift och Buddha gav kvinnan en lika omöjlig uppgift. Kontentan av detta är att det finns ingen utan sorg och tragedi .............







.

Tomt

Idag saknar jag ord och inspiration att blogga. Tycker att det mesta känns överflödigt.. med tanke på det som hände i Norge igår.

Vad kan det finnas för rimlig förklaring till att en vuxen människa hejdlöst skjuter ihjäl ungdomar skoningslöst? Ungdomar som är politiskt engagerade och tror på demokratin. Som inte har en chans trots att de flyr för sitt liv.. Vad är det för värld vi har som kan producera människor att utföra den typen av handlingar? Det är så obegripligt så jag kan inte ens tänka tanken!!!!

Mina tankar med er i broderlandet idag!

Ett lyckat koncept

Igår gjorde jag två rätt korkade saker - minst. Först så cyklade jag gamla grusvägen till Öjervik, och hade inte cykelhjälmen på mig, bara för att det var för varmt. Det är korkat. Vägen är smal, backig, gropig och rätt "osäker".. jag körde ganska fort också. Det är korkat, riktigt korkat. Sen igår kväll hade ja fruktansvärt ont i ryggen så jag tog mig citodon. Och sköljde ner det med rätt mycket Pepsi Max.. klockan halv elva, på kvällen. Vilket resulterade i att jag fick mig en koffeinkick i kroppen men huvudet och det intellektuella tänkandet var utslaget.. typ. Och hur smart är det att dra i sig mängder med Pepsi strax innan sänggång..


Jag lyckas inte jämt. Jag gör lite korkade grejer ibland. Jag är slö ibland.. Jag är tjurig ibland, grinig.. ledsen.. negativ.. sur.. allmänt ur form, lack, låg. Och min tillvaro är skit ibland också.

Funderar ibland om jag skall hålla sånt för mig själv eller om ja skall dela med mig av det. I dagens samhälle är det ju lite förbjudet att inte vara superduper lycklig och positiv ständigt. Bilden av sig själv skall alltid vara lyckad, positiv, lycklig.. glad.. allt annat är sånt som fläckar bilden av en själv. Som fluglort på en fin bild. Har vi några nyheter att förmedla så skall de helst vara lyckliga och positiva.. Nutteputtiga och myspysgulliga. Annars kan vi hålla käften. I dagens samhälle, och med all kommunikation och sociala medier, är det otroligt viktigt (?!) att framstå som ett helt igenom lyckat koncept.

Jag är nog för gammal och luttrad (läs: cynisk) för att köpa den bilden. Livet och tillvaron ser inte ut så.. Ingen är väl helt igenom lycklig ständigt. Och allt i tillvaron är väl inte mysigt och positivt? Inte fasen skall vi hylla det negativa, men ibland önskar jag att vi kunde ha en mer nykter inställning till tillvaron och inse att det är inte bara det lyckade och det som är mysigt och superpositivt som skall få synas.

Jag kan nog ärligt säga att ja skiter i att bilden av mig har lite fläckar.. skavanker.. mörker. Jag gillar ju stilen med shabby chic så det vore väl märkligt annars ;-) Nämen, seriöst.. alla dessa superlyckade människor som alltid är positiva och ständigt måna om att hålla bilden av sig själv som det lyckade konceptet, rakt igenom.. Kan emellanåt vara lika spännande och intressanta som en Billyhylla från IKEA. Förutsägbart.. lätt att ha att göra med kanske... men, i ärlighetens namn, rätt småtråkigt och ointressant. Jag tycker att människor med många djup, många sidor, som har något att berätta, förutom hur mysigt de har med tacos och rött vin på fredag.. är mer intressanta. Precis som jag tycker att en gammal hylla med "skavsår" och patina är väldigt mycket mer intressant än en Billy.. Även om en Billy kan va praktisk och enkel att ha ett ytligt förhållande med, dvs att förvara böcker o.s.v i..

Vad vore alla perfekta, snygga, smala, lyckade människor om inte vi andra fanns.. Vi som gör misstag, är feta och inte har alla jämna och fina dra.. Vi som har ont ibland och är griniga.. Vi som somnar framför TV:n på fredagskvällen, ensamma, med skålen med ICAs micropopcorn. Istället för att sitta med vår genomlyckade partner och välartade barn.. framför en prettomåltid med LCHF och ekologiskt och politiskt korrekt lagd middag med tre rätter..

Jag är inte avundsjuk, jag är inte missunnsam. Men jag kan emellanåt tycka att jakten på att alltid presentera ett lyckat koncept blir aningen tröttsam. Och att konceptet och bilden vi försöker presentera av oss själva kan bli aningen ensidig. Har vi bara ett människovärde om vi är helt igenom lyckade? Eller får det jobbiga finnas också?

Avslutar med ett citat av en av mina favorittextförfattare Eva Dahlgren:

"Och här är jag med allt det andra, som gör en människa hel...."

Kommunicera med en röd jävul?

Ja just det. Är det någon som känner sig manad och kallad och har förmågan att kommunicera med jävlar? Du vet, såna där små röda.. ondsinta. Blodsprängda ögon, små horn i pannan, draksvans.. Utrustade med hemska verktyg...

Ja har en sån i min rygg just nu. Han sitter där och går igenom alla sina verktyg. Han älskar mitt gamla diskbråck.. Just nu roar han sig med att finhacka området längs ner i ryggen på mig, precis där ryggen byter namn.. Och på samma gång spelar han harpa, hårdhänt, med nerverna i intilliggande område.

Jag har försöka tänja, sträcka, röra, lägga upp benen högt och kommunicera med den lilla röda, men ja lyckas inge vidare idag. Känner mig grinig, trött och tjurig. Livet är inte positivt, gulligt och mysigt när man har en ondsint, röd jävel som har bosatt sig i en försvagning i ens rygg. Bläh! Skiter i det här nu, skall ta mig en Citodon, för just nu är det enda sättet att kommunicera med den onda.. Och jag är ingen kul person idag. Men ja vågar iaf erkänna att ja är det.. eller, inte är..

Men, som sagt, är det någon som känner sig manad för lite jävulsutdrivning så är du välkommen till Skolvägen..

Åsiktsinkontinent

I morse när jag slölyssnade på radion så hörde jag ett fullständigt klockrent uttryck - ÅSIKTSINKONTINENT. Så otroligt träffande. Så beskrivande och så icke-lämna-något-till-fantasin! :-)

Och jag kom att tänka på dig, och ditt funktionshinder som du säkert inte är så medveten om. Men som alla i din omgivning är fullständigt på det klara med. Vi har åsiktsfrihet i vårt land, men vi har inte åsiktstvång, vilket du har tolkat det som.

Du kan inte hålla inne en enda åsikt. Särskilt inte de åsikter som kritiserar något. Gör jag si, gör jag så så drivs du av ditt inre tvång att du måste ha åsikter om det. Och du måste låta mig ta del av dom. Köper A en tröja i rött så har du åsikter om det. Har B en bil som hon är nöjd med så har du åsikter om det. Och skall sen C resa till Långtbortistan så har du åsikter om det, trots att du aldrig ens varit i närheten av stället.

Det är bra att du har åsikter, men ibland är det så att din omgivning inte har behov av dom. Jag kan förstå att du känner det som din mission och din uppgift i livet att sprida dina åsikter, och att upplysa andra om dom. I de fall där dina åsikter efterfrågas så är det ju förstås bra. Men, kära lilla åsiktsinkontinenta vän, ibland är tala silver, tiga guld.

Din omgivning behöver inte alltid dina åsikter. Din omgivning berikas inte alltid av dom. Din omgivning efterfrågar dom inte, och din omgivning är fullt kapabel att fatta beslut utan dina åsikter - ständigt ständigt. Du får gärna ha dina åsikter, men, tro mig, du kommer inte att förtvina och falla ner död om du inte sprider dom. Jag lovar!

I mitt yrke träffar jag på div skydd mot traditionell inkontinens, och det finns en uppsjö av olika. Men hur i hela friden skyddar man sig mot åsiktsinkontinens? Hur skyddar sig den som lider av åkomman, och hur skall omgivningen skydda sig. Någon som har ett förslag....?

Regn i sikte

Inser att det är ett bra tag sen jag skrev sist.... Ja vet inte vart tiden tar vägen.

Nu har jag iaf haft en veckas semester och den där första veckan av semestern, nog är det väl så att man inte bryr sig SÅ himla mycket om vädret. Det är mest skönt att varva ner och njuta av att inte behöva ställa klockan och bry sig så mycket. Skit samma om det regnar och är gråväder.

Men nu till veckan börjar min andra semestervecka. Och när jag kollar in på både svenska och norska vädersidan så inser jag att det kommer att bli gråregnväder så långt som långtidsprognosen sträcker sig. Dvs; hela nästa vecka. Skitkul.. eller inte.

Ja är fullkomligt medveten om att det är onödigt att lägga energi på att gnöla över väder men hallå.. en vecka i gråväder och regn med en rastlös 5-åring och en medelålders morsa... Och på det 4 katter. Kul nästan jämt, eller?!?!?!

Å kom nu inte med dumma kommentarer att det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.. Till någon som anser att det är totalt onödiga pengar att slänga ut på ett regnställ... Det finns dåligt väder! Och det är på G till veckan. Milda makter... Detta måste förebyggas....

Ladda upp med lite filmer kanske?! Gräva fram gamla VHS-filmer från förrådet?!?! Rensa garderoben? Baka krångliga kakor...  sortera leksaker.

Snälla alla lågtryck... ni kan väl lämna oss i fred lite, lite till veckan? För husfridens skull?

Posttraumatsk stressupplevelse på ICA..

I eftermiddags gick jag, intet ont anande, in på ICA-butiken i Sunne. För att handla kaffe på x-pris, lite bröd å så. Intet ont anande drog jag min vagn mellan gångarna då jag plötsligt fick se ett ansikte och en gestalt som fick mitt blod att frysa till is, min mage att vilja kräkas, min hals att snöras ihop och mitt blodtryck att rusa till mycket ohälsosamma nivåer... Och jag lyckades hejda mig själv från att i vild panik skrika: PROCENTUELL ÅRLIG ÖKNING AV REAL BNP...

Mannen jag såg, precis som jag, travande mellan gångarna på ICA i Sunne, var ingen mindre än min examinator i kursen i Nationalekonomi som jag läste på universitetet för ganska många år sen. Och denna eftermiddag idag, fjärran från min tid som universitetsstudent, så förflyttades jag obarmhärtigt tillbaks ett antal år i tiden.

Under min skoltid, i olika former av studier, och det är ganska lång tid.. så har jag ganska mycket "glidit på en räkmacka". Jag har lyckats, varit en duktig elev och det utan att helt och hållet slitet i mitt anletes svett. Ingen superbegåvning men över medelmåttan.. Hade vant mig vid tanken att jag var ganska duktig.

Tills jag började läsa Nationalekonomi. Och tentade den kursen. Helvetes jävlar.. -förlåt mitt uttryck- där blev jag medveten om min ofullkomlighet så det sjöng om det. Ett rött U.. Underkänd.. sågad jäms med fotknölarna och förvandlad till en nolla! Totalt! Dränerad på all form av självförtroende gjorde jag ett tappert försök att göra omtenta. Och att plugga inför något som man redan bestämt sig för att man inte kan och är värdelös på.. Det är ingen god idé. Körde så det rök om det ännu en gång.. Två röda U fanns därefter inpräntade på mina hornhinnor. Att jag hade drabbats av gallsten och en kroniskt inflammerad gallblåsa, som fick opereras, under tiden jag läste Nationalekonomi, det valde jag att inte låtsas om..

Jag la Nationalekonomin åt sidan ett tag och fortsatte med andra studier. För att rädda lite självförtroende.. Men mina poäng som jag låg back brände ständigt i mig och varenda gång det pratades om ekonomi på TV eller över huvud taget nämdes något som fick mig att associera till mina icke-godkända tentor, så knöt det sig i magen på mig. Jag tog mitt misslyckande helt personligt och önskade nästan livet ur vår examinator som hade varit oförskämd nog att kränka mig med ett U..

Men, som alla som känner mig någorlunda väl vet, så är jag en vrång och tjurskallig jävel. Okej, har fanskapet till examinator underkänt mig och berövat mig på all form av självförtroende så skall jag nog visa honom! Skulle han äventyra hela min examen?! I helsicke heller.. Så.. jag bestämde mig helt enkelt för att gå om kursen. Att gå på varje föreläsning och att jävlar i mig lära mig det här. Sagt och gjort. Med ett sammanbitet kaxigt uttryck gick jag på alla föreläsningar. Jag och en kurskamrat satt hela dagar och jobbade tillsammans med att lösa uppgifter! Jag köpte gamla tentór och jag levde med Nationalekonomi 25 timmar om dygnet. Jag andades Natinalekonomi och jag är övertygad om att när jag gick på toa så luktade det Natinalekonomi. Jag sov med min kurslitteratur i sängen och, utan större överdrift, så ägnade jag nästan varje tanke åt Nationalekonomi, och hur jag kunde koppla allt till det.

Och, jag skrev ett VG på tentan! Fatta! Jag hade aldrig kunnat tro.. Men, jävlar anamma, de lönar sig att vara en stönig bock ibland. Jag kommer aldrig att glömma när jag fick resultatet från tentan. Jag och min ex-sambo hade varit till Tallinn och jag hade bestämt mig för att jag ville inte förstöra resan med att ringa universitetet och kolla resultatet. Men på hemvägen, när vi stannade och rastade på Eurostop i Örebro, så ringde jag och kollade.. Och fick då resultatet - VG!  Om jag nu inte varit en ganska sansad och stillsam person så hade jag gjort vågen och skrikit och dansat!!! Haha vilken revansch!

Jag lever i en tillvaro ganska fjärran från den tiden idag. Men på en sekund kastades jag tillbaks och jag kände stressen och ångesten invadera min kropp. Dessutom kände jag mig personligen lite kränkt. Vad hade HAN i Sunne att göra?! Det är ju MIN arena. Mitt lugn.. Varför måste han dyka upp där, och skrämma fram mina garderobsspöken?! Åk hem med dig, håll dig från mitt liv. Vi är klara med varann!

Moget tänk - jag vet, jag vet.. De primitiva känslorna tar över ibland.. Å i fortsättningen handlar ja nog på Coop.... hehe

Inte så illa pinkat

Inte så illa pinkat av en gammal, gnällig fibrokäring.. Idag har vi grävt och grejat i rabatten! Hade haft det i tanken och planeringen ett bra tag nu, att nu måste vi ta itu med rabatten som går runt vår altan. Och idag var det både fint väder och jag var ledig - PERRY!

Så vi fick låna ett grepe av grannen och då gick det som en dans! Tidigare hade jag spaden och E´s lilla hacka. Det gick det med, men det här va skillnad. Hej och hå så det och ja trodde grannen skulle tappa hakan när jag drog loss en rosenrot som dessvärre hade avlidit.. Grannen hade troligen underskattat min styrka! Haha!

Så i en rasande fart gick det och bort med allt skit. Det kändes som att hade jag lagt allt ogräs, och alla ogräsrötter, på en rad, så hade det räckt ett par varv runt jorden.. TYP!! Det känns så..

Så, för nu, har vi en ogräsfri rabatt ett tag. Och i den ha vi planterat frön av krasse och solrosor. Hoppas att det blir mycket blomning av det! Nu är det ju som så att vi har kirskål i vår trädgård. Ingen som umgås och känner oss har undgått detta. Jag pratar mig gärna varm om detta otyg.. Och alla som har kirskål i sin trädgård vet att det inte dröjer länge innan det är tillbaks. Men just nu är det borta.

Kroppen gör löjligt ont i kväll. Känns som någon sprutat saltsyra under skinnet. Men ja kan hantera det just nu. Jag har ju åtminstone fått något gjort. Och att se blommor och växter är rena terapin för mig!

Du när en gftig blomma vid din barn...

Du när ett mycket giftigt och envist ogräs vid din barm. Undrar om du märker växten eller har den växt dig över ögonen?!

Det är ett giftigt ogräs som växer snabbt och som sprider sig fort. Det trycker undan det mesta av annat och det riskerar snart att slå ut alla andra växter i din omgivning och snart tar det över dig helt. Dina vänner riskerar att drabbas av ogräset de med, för det är av den arten att det gärna skjuter skott för att föröka sig och. De vänner som inte värjer sig förstås.Och flyr undan! De som ser ogärset och väljer bort det. Och risken är ganska stor att du kommer att bli ganska ensam för dina vänner kommer antingen att fly eller så blir de med överväxta av ogräset. Så överväxta så de inte längre kan se varken sig själv eller sin omgivning.

det är ingen idé att försöka plocka bort enstaka skott av den giftiga växten, det enda som hjälper är nämligen att sluta att ge den näring. Sluta bara att vattna, gödsla och ge den energi. Då försvinner den. Enkelt, och svårt?! Du har gött den och gett den energi länge nu. Nu är det dags att sluta!

Sa jag vad blomman hette? Självömkan, min vän. Självömkan!

Den leende ja-sägande roboten..

...vore nog idealet i dagens omvårdnads-Sverige, där vi undersköterskor jobbar.

I den kommun där jag bor har det tagits beslut om att alla kommunanställda skall vara rök- och snusfria efter nästa årsskifte. Och det är ju bra, tobak är skadlig, det är rätt äckligt.. det luktar, det tar tid när rökarna skall ut.. det kan bidra till sjukdomar och allergier och.. Det där vet vi ju. Och rent spontant kan ja tycka att det låter som ett bra förslag. Men.. så finns det där andra i bakgrunden och lurar. Vad blir nästa steg?! Hur långt och hur djupt in i integriteten skall arbetsgivaren sträcka sig för arbetstagarna? Och vad händer med arbetstagarnas integritet? Blir nästa steg att alla anställda skall ha oparfymerade hygienprodukter för att inte framkalla allergi? Och för att radera ut varenda spår av att man som anställd är en person av kött och blod? Med en själ och ett liv?

Idag talar alla politiker om de äldres väl och ve och deras vård. Att de skall ha självbestämmande, inflytande, trygghet. Det finns nog inte en politiker som inte talat sig varm i ämnet. Och jag säger inte emot dom i den frågan, självklart skall de äldre ha det så. Men till vilket pris?! Vem skall betala och är "vi" beredda att betala för en god vård utförd av anställda som har förutsättningar att ge den vården?!

Att vara undersköterska idag är ett krävande yrke. Det är ett yrke som kräver att du som anställd har kunskaper och förmågor inom ett mycket brett område. Förutom det obligatioriska omvårdnadsarbetet så skall du inte sällan kombinera det med kunskaper inom områden som matlagning och livsmedelshantering för storhushåll (laga mat till 15 personer ex...), du skall ha kvalificerade medicinska kunskaper då du regelbundet utför medicinska uppgifter, du skall kunna arbeta både självständigt och i nära samarbete med andra. I yrkesrollen är du sjukvårdare, omvårdare, kurator, administratör, kock, vaktmästare, personaladministratör, frisör, städerska, handledare.. and so on..

Idag kallas dom människor som undersköterskor tar hand om ofta för KUNDER. Inte patienter eller inte ens vårdtagare är riktigt acceptabelt. Och den undersköterska som efter årsskiftet inte får röka förmodas att utan en blinkning hjälpa KUNDEN att röka. Och den undersköterska som har svår allergi har inga rättigheter då KUNDEN röker eller använder starkt parfymerade produkter ex. Kan inte undersköterskan med allergi arbeta kvar pga sina hälsoproblem, så riskerar hon eller han i längden att bli av med jobbet om omplacering inte är möjlig..

En undersköterskas arbetsmiljö år 2011 innebär ofta våld, hot och kränkningar. Och ofta är undersköterskan den som får "ta skit" från anhöriga då de är missnöjda med något som står helt utanför undersköterskans makt att påverka. Lägg därtill att undersköterskors arbetstider och scheman ofta är rent omänskliga. Förutom kvällar och helger, storhelger et.c, så förekommer ofta s.k "delade turer", där man arbetar dubbla pass med ledig tid mellan (obetald förstås). Dessa pass innebär kanske att du börjar 7:00 på ditt jobb och arbetar till 13:00. Sen är du "ledig" till 15:00, då du börjar igen, för att arbeta till 21:00. Detta innebär att du tillbringar 14 timmar på jobbet, mer eller mindre. Och i dagens rationella samhälle är funktionella personalrum som uppfyller krav på avskildhet och möjlighet till avkoppling en sällsynthet. Personligen tycker jag det är helt orimligt.

Så, hur ser då en idealisk undersköterska ut?! Ung.. så hon eller han inte har tillräckligt med pondus att ifrågasätta eller ställa krav. Sakna barn, familj ochprivatliv - det underlättar oerhört då arbetssituationen med schema ser ut som den gör, dessutom blir det inga besvär med irritationsmoment som sjukdomar, barnledighet, ledighet för att umgås med familj eller ta hand om sina egna anhöriga. Du skall vara tacksam över att få arbeta och vara beredd på att GE hela tiden och att tycka att våld, hot och kränkningar är klämkäckt och mysigt. Du bör ha en mycket bred yrkesutbildning, fast samtidigt spetskompetens, men du skall vara beredd på att stå tillbaks när det gäller löneförhandlingar. Du skall ha ett glatt sinne för att ständigt le och tacka oförskämda kunder och anhöriga för att de framför sina åsikter (med eller utan någon som helst grund..)  Du skall vara glad och positiv och se möjligheter och utmaningingar när chefen kommer med nya uppgifter som skall utföras under pågående besparingar. Känner du någon sån människa? Inte jag! Lösningen borde vara att uppfinna en ny form av hybrid människa. En robot utan krav på vila eller återhämtning, som saknar känsloliv och som är utrustad med en mekanik i ansiktet som gör att den nickar växelvis åt höger, resp vänster och upprepar frasen "Ja" och "Tack".

Min bild av omvårdnads-Sverige är ju tillspetsad och cynisk. Naturligtvis medvetet. Jag driver en tes såklart, retoriskt knep. Vad jag vill säga är att skall vi få kvalité inom vården så måste det byggas underifrån. Kvalité byggs av starka undersköterskor som får växa i sin yrkesroll och som kan påverka sin arbetsmiljö.Som rä självständiga INDIVIDER som får vara trygga och kunna arbeta heltid och kombinera det med ett privatliv. Hur kan man förvänta sig att vården av våra gamla skall bli så bra som möjlig utan att de som skall utföra dom ses som en resurs som MÅSTE FÅ KOSTA?! Omvårdnaden av våra äldre byggs av undersköterskor! Och vill vi ha det så, eller vill vi ha leende, viljelösa ja-sägande robotar?!  Jag tror att våra politiker får tänka både en och två gånger om vi inte snart skall stå inför en gigantisk omvårdnadskris!! För snart finns det inte så många som är villiga att arbeta under ständigt försämrade villkor och med hot, våld och kränkningar som vardagsmat..

Amen!

Tack Fortum, för maten!

Idag tackar vi Fortum för maten! :-) Ja, inte bakstavligen så att de stod för maten... men.. eftersom de hade underhållsarbete och hade brutit elen mellan 10-13 här så kom jag på den brillianta idén att vi skulle grilla korv ute till lunch. Mer avancerat än så behövs oftast inte. Grillad korv å bröd, lite saft.. solen. En vanlig onsdag. Det förgyller dagen. En dag som ändå har ägnats åt att va hemma för sjukdom.. Ingen prettolunch precis, men helt okej!!

Det slår mig ofta hur lite det behövs för att de skall bli något lite extra sådär i vardagen. De behövs inga stora prettoarrangemang utan det lilla duger oftast rätt bra. Att ta med sig en saftflaska och några Mariekex i en burk.. cykla iväg några hundra meter och sitta och äta och kika.. upptäcka stenar, kvistar, träd.. balansera på stigar där man inte så ofta går.. istället för att sitta hemma vid köksbordet och ta en liten fika.

Jag tror mycket av spontaniteten försvinner i vardagen och vi missar så många tillfällen till något lite extra för att vi går och tänker på att det skall vara så avancerat och omständligt. det behövs inte en matig bönsallad med 18 ingredienser, hembakat bröd, smootie samt 4 sorters frukt för att packa en liten utflyktskorg. Det duger bra med lite saft och Mariekex.. ostmackor.. huvudsaken är att det blir gjort.. något litet som bräcker av från vardagen. Det lilla betyder så mycket, i det stora....

Dagens rapport från striderna i de övre regionerna

Ganska länge har kriget pågått. "Fientliga styrkor" har slagit till och strider har pågått i de övre regionerna av "landet". Under hela vinterhalvåret har undantagstillstånd rått och ständigt uppblossande eldstrider och konfrontationer har ägt rum. Många "soldater" i landets armé har fått sätta livet och hela landet har till och från varit utslaget av strider.

Igår eftermiddag trängde de "Fientliga styrkorna" in i området "Auris" vilket framkallade stort lidande. Efter detta angrepp beslöt regeringen i "landet" att söka hjälp utifrån.

Men sedan idag på förmiddagen har "landet" fått förstärkning av ett specialiserat "elitförband" som landsattes. förhoppningen är nu att detta "elitförband" skall leta upp de fientliga styrkorna och oskadliggöra dessa under en 10-dagars offensiv.

Hårda strider uppges pågå mellan "elitförbandet" och de "fientliga styrkorna" under dagen och hela landet är lamslaget. Men tilltron till "elitförbandet" är stort under dessa 10 dagar som offensiven kommer att pågå.

I rollerna:
Fientliga styrkor = virus och bakterier som drabbar organ i de övre luftvägarna
Landet = Min kropp
Soldater = Immunförsvaret, vita blodkroppar
Auris= (lat) öra
Elitförband = Antibiotikat Cefamox

Jag har bestämt mig

Jag har bestämt mig. Jag har bestämt mig för att mitt barn aldrig skall behöva se mig berusad. Inte i någon form. Aldrig någonsin.

Angående den kvinna som blev stoppad från att ta ytterligare ett glas vin då hon ammade sitt barn så tillhör jag den del av befolkningen som tycker att bartendern agerade förnuftigt och visade civilkurage och är värd all heder. Jag tycker inte att det handlar om någon moralpanik och/eller någon form av nedsättande syn på kvinnor. Tvärtom! En bartender som bryr sig om andra värden än att sälja mer, mer, mer...

Så jag bestämde mig tidigt, att aldrig någonsin skall mitt barn ska behöva se mig berusad. Aldrig skall han få se mig förändras, bli flamsig, prata och bete mig på ett annorlunda sätt än annars. Aldrig skall han behöva känna att jag luktar annorlunda. För jag är av åsikten att där alkoholen rinner in så rinner omdömet ut och det skall inte barn behöva bli en del av.

Jag är inte nykterist och jag vill ogärna moralisera över andra människors dryckesvanor, det jag vänder mig emot är att dricka i barns närvaro. Nu syftar jag inte på de föräldrar som har grava alkoholproblem, där barn lever i missär, för där antar jag att de flesta har liknande syn på. Utan jag syftar på det typiska, svenska helg-och festdrickandet. Där människor blir allt från lite lätt salongsberusade till mer eller mindre fulla. Det är helt okej att vuxna människor ägnar sig åt det, tycker jag. Men, låt inte barnen bli en del av detta.

Vid berusningens grader ändras ju vårt beteende. Vi pratar annorlunda, vi uppträder annorlunda.. Vi umgås lite annorlunda. Många upplever sig bli mer avslappnade och lössläppta. För barn som ser sina föräldrar uppträda annorlunda än vanligt skapar detta en otrygghetskänsla och det hela kan upplevas som skrämmande. Och det skall aldrig mitt barn behöva uppleva.

Aldrig någonsin skall han behöva vara ängslig och känna sig orolig inför helger, pga risken att det skall festas. Aldrig skall han behöva skämmas över mig för att jag blir berusad och halvhånglar med en manlig bekant i umgängeskretsen. Aldrig skall han se mig skratta hysteriskt, vingla på alltför höga klackar och spilla vin på väninnan. Han skall inte behöva uppleva bråk och tjafs inom familjen pga alkohol. Han skall slippa se mig sitta och lipa med mascaran rinnande nedför kinderna pga förstärkta känslor av alkohol och han skall aldrig behöva vakna och komma upp till ett köksbord fullt i halvurdruckna glas, flaskor, cigarettfimpar et.c.. Och aldrig någonsin skall han få en God Natt-puss av mig som luktar alkohol..

Det kanske låter moraliserande och Pretto, och okej, då är jag det. Men det är valet jag har gjort. Och jag har gjort det utifrån min livserfarenhet. Jag har sett alkoholens baksidor både ur ett vuxet och ett barns perspektiv. Och för mig är det en självklarhet att aldrig utsätta mitt barn för det. Jag moraliserar inte över andra människors drickande, så länge de gör det i frånvaro av sina barn. Jag tycker att människor, även föräldrar, skall få festa och ha det som många anser är roligt, att bli berusade et.c, men låt bli att göra det i åsynen av barnen.

Precis när det var som bäst..

Precis när det är som bäst.. Efter några dagar av gråkallt vårväder så återkommer värmen. Sol och härligt vårväder. Så tillbringar jag förmiddagen med att göra i ordning lite på altanen. Skurar bort vinterdamm från utemöblerna och sätter fram lyktan.. en duk, letar efter lite harmoni.. Planerar att sitta där och äta middagen, i lugnet och i solen.

Precis som katterna lagt sig tillrätta under tallem och jag satt ned min ända på en av utemöbelsstolarna.. Precis så, när allt känns som bäst. Då startar INFERNOT.. Maskinen from hell och jävulens verk. Gräsklipparen!!

Under hela den här långa, kalla och rätt obehagliga vintern som har varit hade jag lyckats gå och förtränga det som förmörkar mina somrar. Motorgräsklipparn from Hell. Hela den onda armén av väsnande och luktande helvetesmaskiner har stått i godan ro och laddat hela vintern. För att, precis som korna så de släppt ut på grönbete, leva upp och fylla hela min tillvaro med sitt ljud.

Så det var bara att lyfta på sin feta häck, få med sig katterna in, stänga altandörren och ställa in planerna på att äta middag inne. Härdad.. borde jag vara. Det är inte sällan mina sommarplaner och mina sommardagar ser ut så. Och jag får ändra mina planer... Det är då jag önskar att jag bodde i ett öde hus långt ute i skogen, fjärran från allt ljud från onda gräsklippare i villaområdet.

Skall vi koppla av en stund på soffan efter en tung dag på jobbet, skall vi ta en fika ute på altanen, har jag tänka mig att sätta mig och läsa lite ute.. då kommer Motorgräsklipparen from Hell och formligen fyller mig med sin uppenbarelse. Ljudet stressar mig något så alldeles kopiöst. Det får varenda muskel i min kropp att spännas. Och om mina öron kunde, så skulle de fällas ihop. Mina axlar åker upp till öronen och jag känner hur jag andas någonstans uppe i halsgropen. Ljudet borrar sig genom min hud, genom alla vävnader och ända in i benets innersta märg. Där sitter det och skallrar som en betongborr. Det är hetta och kyla på samma gång, och det är hårt och skärande. Stresshormonerna pumpar så fanns det en adrenalinmätare i närheten skulle den slå varvrekord..

Det här är nackdelen med att bo i ett villaområde. Och det kan nog tyckas va en skitsak egentligen, men när man, som jag, har en sjukdom som gör att sinnesintryck blir "felaktiga", då är en motorgräsklippare en Helvetesmaskin som alltid skall ställa till ett inferno när allt är som bäst...