Dagen som aldrig blev...

27 mars 2005.. var dagen som aldrig blev. Eller, den kom väl, men för mig blev den inte som den skulle ha blivit. 27 mars 2005 skulle mitt förstfödda barn ha fötts. Om inte om funnits.. om inte det värsta hade hänt, om inte de jävla bakterierna och sjukvårdspersonalens nonchalans hade gjort att ett barn somnat in i den eviga vilan innan barnet hade hunnit födas.

27 mars 2005.. jag minns inte dagen, den är förträngd i de svarta hålen i min själ. Jag tror inte jag vill minnas allt. Hur jävligt allt var. Hur fruktansvärt arg jag var på.. ALLT!! På livet, på sjukvården, på alla orättvisor, på alla andra som fick barn och framför allt på mig själv. Självförakt var en mild västanvind av vad jag kände för mig själv. I de mörkaste stunder kände jag att det var jag själv som dödat mitt barn, pga min sjukdom. Och att jag inte förtjänade att leva pga det.

Dödslängtan - var skall en mamma vara om inte hos sitt barn?! Och var fanns mitt barn?! På Patologen i Uppsala, därefter kremerad och sen i minneslund.. Rent fysiskt. Det är en sån smärtsam och absurd sanning så jag tror inte man kan ta in det, inte fullt ut, inte allt samtidigt. Men mitt barn fanns sovande i den eviga sömnen och ack så många gånger jag längtade dit jag med.

Pendlan mellan förtvivlan, över denna hemska sanning.. ett försök till att hitta en mening i livet som blev. Längtan efter något nytt, skulle jag åter få bära ett barn i min kropp och skulle jag någon gång få möta mitt barns blick, ett levande barn?! dessa kast, från hopplöhet till att försiktigt våga ta ett litet steg på den sköra isen.. att våga börja hoppas.. att våga börja leva igen. Eller lägga sig ner och dö?!

Mars fula hån. I det grå, det kalla.. det kyliga. Mars hånskrattar åt hon som inte fick något barn. Hon som hade planerat att få dra en barnvagn fick gå ensam. Gå, gå, gå.. gata upp och gata ner.. runt Arvika stad.. mil efter mil, dag efter dag.. Gå, gå, gå.. fly från ångesten. Fly från föraktet.. fly från allt och låta tårarna strömma nedför kinderna i takt med musiken i MP3-spelaren. Steg efter steg.. gå lite till, så kanske ångesten släpper lite. Spring, spring, spring..

Noga vart man går.. välj rätt väg, rätt tid. Vill inte möta deras ansikten - de som drar barnvagnar. Jag vill inte se dom, jag orkar inte..Jag hatar, ångesten växer i magen som en stor illasinnad tumör. Hem - kräks! Kräks ut ångesten. Jag känner hat och avundsjuka - vad har de gjort för att få ett friskt, levande barn?! Varför är de bättre än jag?! Låt mig slippa höra ett barns skrik och låt mig slippa se de hånflinande tidningarna som vänder sig till föräldrar eller gravida, stå där i tidningsstället på ICA och hånflina mig rätt i ansiktet, när jag står i kö för att handa.

27 mars 2005... du hemska, hånfulla, ångestladdade och sorgfyllda tid. Så långt undan, men ändå så nära. Du är en del av mig, vare sig jag vill eller ej. Idag, 27 mars 2011 så kan jag tänka som så att jag tycker så fruktansvärt synd om den människan som i sin sorg och så full av ångest gick omkring. Så många försök att fly från ångesten.. hennes pendlande, mellan det svartaste dödslängtan och de försiktiga stunderna av hopp. Jag skulle vilja gå fram till henne. Ta hennes hand, hålla den länge och säga: Det blir bättre, du tror mig inte, men jag vet.. Hålla hennes hand länge, blåsa på henne så hon fick fart i livet igen och hålla henne under armarna så hon orkade framåt.

Jag är tacksam för de som fanns där för mig då, som gav mig vingar, när jag glömt hur jag skulle flyga.. Ni vet vilka ni är. Och mitt älskade barn, jag tänker på dig varje dag. I din lillebror letar jag efter tecken från dig och undrar vem du hade blivit.. hur du skulle ha sett ut. Du är alltid en stor del av mig. Sov i ro, lilla barn. Sov i landet där inget kan göra dig illa...