Hjärtat som fick lov att växa.

Nu skriver jag ETT ENDA inlägg som behandlar detta ämne, sen är det slutdiskuterat från mitt håll. Jag är nämligen ypperligt trött på att föra den här diskussionen men ibland är det nödvändigt..

Jag har burit två barn i min kropp och jag har fött två barn. Men jag har bara ett barn som lever med mig här idag, som bekant. Mitt förstfödda barn föddes, som jag tidigare berättat, sovande i den eviga sömnen. Det är utan jämförelse den största sorgen i mitt liv och det kastade omkull mitt liv totalt när det drabbade mig. Det förändrade mig i grunden. Den jag var innan är inte den jag är nu.

När mitt andra barn föddes, i högsta graden levande. Skrikande med en frisk och stark röst.. och med vakna, pigga och levande ögon så föddes även jag åter igen. Jag blev en annan person då, denna tidiga morgon i slutet av april 2006. På operationsbordet.. omtöcknad och utsliten efter fyra dygns förlossningskamp så föddes en mamma. En "riktig" mamma.. en mamma till ett levande barn. En mamma som bara såg sitt LEVANDE barn, med alla de vackra dragen, så perfekt och fulländad. Och hans skrik talade om att han LEVER!! Han andas, hans hjärta slår, han har två armar och två ben och en röst som fyller en hel operationsavdelning. Att hans huvud är deformerat och mer liknar en smurfs mössa, efter denna långa kamp, det ser jag inte då. Det ser jag först på bilderna efteråt..

Idag är mitt "jordebarn" en mycket vacker, klok och perfekt varelse som snart blir fem år. Mitt första barn är, som vi säger, en Ängel. Som inte finns hos oss fysiskt, men som finns hos mig ändå. Alltid - i minnet. Alltid i tanken. Vi föräldrar till Änglar som senare får syskon får leva med dessa två mycket stora paradoxer, den största sorgen och den största glädjen. Jag brukar förklara det som så att när man lever med dessa paradoxer, den största glädjen och den största sorgen, så måste hjärtat växa, så man skall få plats med dom båda.

Tyvärr växer inte hjärtan på samma sätt på stora delar av omgivningen. Jag önskar verkligen ingen annan att dela vårt öde!! Absolut inte. Jag kräver inte, eller förväntar mig inte, att någon som inte drabbats skall förstå. För det är omöjligt. Det går inte - lyckligvis. Man kan ana, man kan försöka.. Och rätt ofta händer det att omgivningen ifrågasätter oss Änglaföräldrar, som sen begåvas med små levande jordebarn.. Det händer mig och det händer mina "sorgesystrar" och "Sorgebröder".

När man får ett levande barn så händer det att människor tänker, och även uttalar sina tankar, om att man skall bli "som vanligt" igen. Nu skall man bara glädjas, allt skall vara bra och alla sorger skall vara glömda.Jag vill verkligen inte tro att människor har onda avsikter med detta, utan mestadels vill oss väl. Men dessa förväntningar och dessa kommentarer skär som knivar och skadar en mer än man kan ana (??) När man upplevt den största sorgen av alla så blir man inte "som vanligt", eller "som förut" igen. Personligen kan jag säga att en stor del av mig dog den där novemberdagen 2004 när mitt första barn konstaterades död. Den jag är nu är en helt annan människa.  Jag är idag en fullt fungerande (nåja..) social individ men den egenskapen att jag upplevt en mycket stor sorg. Det är en del av mig. På gott och ont.

Alla som fått barn kan nog skriva under på att det är det största man kan uppleva, och jag är den första som skriver under på det. Inget här i livet kan ens komma i närheten av upplevelsen av att bli förälder, att begåvas med ett barn. När min son föddes så förändrades ALLT, och jag älskade det! Det finns inget större, inget viktigare och inget som ens kommer i närheten. Han är min dag, min natt, min sol, min måne..Att se sig själv i sitt barns ögon, det är det största av allt.

När min son kom in i mitt liv kom han i mycket att bli som balsam för en mycket trasig själ. Han har hjälpt mig att bli hel igen. Men, nu kommer jag till det viktiga.. Ett barn kan inte ersätta ett annat! Tro aldrig det. Den största glädjen kan inte få den största sorgen att försvinna. MEN.. Notera detta; Den ger sorgen konkurrens om utrymmet. Sorgen får inte längre övertaget, sorgen är inte längre ensam diktator i mitt liv. På grund av dessa två stora händelser, eller tack vare.. välj själv, så har jag varit tvungen att VÄXA. Växa emotionellt. Jag har fått lära mig att leva med den största glädjen OCH den största sorgen. Jag tror inte på tanken att stora och svåra skeenden bör eller skall förträngas och/eller inte låtsas om. De LÅTER SIG INTE förträngas så lätt. För innan man vet ordet av, av någon händelse, så kommer de åter upp till ytan, med ränta...

Jag brukar försöka att kasta av mig de här kommentarerna, tyckanden.. åsikter. Mumla inom mig att det handlar om människor som inte vet bättre. Men mitt skal är inte alla dagar så starkt. Vissa dagar letar sig en vass eller korkad mening under min skottsäkra väst, och river upp ett hål av dessa oförstående ord.

Jag kommer aldrig någonsin att acceptera DET som hände mig, men jag har accepterat ATT det hänt. Notera skillnaden. Det är en del av mig, åter. Jag kan inte få det ogjort, då hade jag gjort det. Jag kan inte få händelsen att försvinna, för det kommer den inte att göra. Så vad kan jag göra?! Lära mig att leva med det och försöka bli en bättre människa PÅ GRUND AV detta.

Jag lever idag ett bra liv med min son. Vi lever inget lyxliv, jag är ingen prettomorsa som är felfri och gör allt rätt, men vi har det bra. Jag är den enda mamma min son har, och lyckligtvis är hans referensramar något begränsade. Han vet att han har ett syskon som dessvärre blev en Ängel, fast än så länge förstår han ju inte vad det innebär. Jag gör mitt yttersta för att han skall bli en självständig, socialt fungerande människa med de värderingar som jag anser vara goda. Helt subjektivt förstås. Vi lever vår tillvaro utifrån de förutsättningar som är här och nu. Mycket kunde önskas vara annorlunda men istället för att spekulera i det så lever vi utefter de förutsättningar vi har. Även det faktum att jag även lever en stor sorg.

Det är genom att uppleva glädjen och lyckan i att vara förälder och allt vad det innebär, som sorgen fått ett nytt ansikte. Innan jag visste, hade jag ju ingen konkret bild. Jag visste, med andra ord, inte vad jag hade förlorat, till fullo. När jag satt där, med mitt levande barn.. på sommaren 2006.. och upplevde lyckan, den fullständiga lyckan, så hann även sorgen ikapp mig. Det gick upp för mig vad jag OCKSÅ hade förlorat.

Försök se dessa två saker som två skilda saker. Världen är inte antingen eller, svart eller vid. Tillvaron är mer mångfacetterad än så. Och, för att tala klarspråk, jag älskar inte mitt barn här på jorden mindre bara för att jag sörjer det barn som jag inte fick. Det är två skilda saker. Att jag sörjer det barn jag inte fick är inte samma sak som att jag inte glädjer mig åt det barn jag faktiskt fick!! Jag förstår att man inte, till fullo, kan förstå. Men snälla, acceptera detta, ifrågasätt inte allt. Påstå inte sånt som du inte vet och respektera våra känslor. För, som jag tidigare skrev, att leva med ett barn på jorden och ett barn i himlen är att leva med den största glädjen OCH den största sorgen. Det är två delar av ett hjärta som fått växa och det ena utesluter inte det andra.

Tack! Nu har jag sagt detta och jag tänker inte lägga mer energi på argument och försvar i frågan!