Budda och det döda barnet..

Denna text har jag lånat från en annan Änglamamma. Jag vet inte vem som har författat men jag tycker den är så tänkvärd så jag delar med mig av den:

En kvinna gick till Buddha med ett dött barn i famnen, sårad och bitter. Hon frågade Buddha om han kunde ge barnet livet tillbaka. Ja sa Buddha det kan jag om du kan gå till tio olika familjer som är utan SORG och TRAGEDI och ta ett riskorn av varje familj ,komma tillbaka till mig och ge dom tio rena riskornen till mig.... Ja sa kvinnan det kan jag sa hon för hon trodde det var en enkel uppgift. Kvinnan gav Buddha en omöjlig uppgift och Buddha gav kvinnan en lika omöjlig uppgift. Kontentan av detta är att det finns ingen utan sorg och tragedi .............







.

Tomt

Idag saknar jag ord och inspiration att blogga. Tycker att det mesta känns överflödigt.. med tanke på det som hände i Norge igår.

Vad kan det finnas för rimlig förklaring till att en vuxen människa hejdlöst skjuter ihjäl ungdomar skoningslöst? Ungdomar som är politiskt engagerade och tror på demokratin. Som inte har en chans trots att de flyr för sitt liv.. Vad är det för värld vi har som kan producera människor att utföra den typen av handlingar? Det är så obegripligt så jag kan inte ens tänka tanken!!!!

Mina tankar med er i broderlandet idag!

Ett lyckat koncept

Igår gjorde jag två rätt korkade saker - minst. Först så cyklade jag gamla grusvägen till Öjervik, och hade inte cykelhjälmen på mig, bara för att det var för varmt. Det är korkat. Vägen är smal, backig, gropig och rätt "osäker".. jag körde ganska fort också. Det är korkat, riktigt korkat. Sen igår kväll hade ja fruktansvärt ont i ryggen så jag tog mig citodon. Och sköljde ner det med rätt mycket Pepsi Max.. klockan halv elva, på kvällen. Vilket resulterade i att jag fick mig en koffeinkick i kroppen men huvudet och det intellektuella tänkandet var utslaget.. typ. Och hur smart är det att dra i sig mängder med Pepsi strax innan sänggång..


Jag lyckas inte jämt. Jag gör lite korkade grejer ibland. Jag är slö ibland.. Jag är tjurig ibland, grinig.. ledsen.. negativ.. sur.. allmänt ur form, lack, låg. Och min tillvaro är skit ibland också.

Funderar ibland om jag skall hålla sånt för mig själv eller om ja skall dela med mig av det. I dagens samhälle är det ju lite förbjudet att inte vara superduper lycklig och positiv ständigt. Bilden av sig själv skall alltid vara lyckad, positiv, lycklig.. glad.. allt annat är sånt som fläckar bilden av en själv. Som fluglort på en fin bild. Har vi några nyheter att förmedla så skall de helst vara lyckliga och positiva.. Nutteputtiga och myspysgulliga. Annars kan vi hålla käften. I dagens samhälle, och med all kommunikation och sociala medier, är det otroligt viktigt (?!) att framstå som ett helt igenom lyckat koncept.

Jag är nog för gammal och luttrad (läs: cynisk) för att köpa den bilden. Livet och tillvaron ser inte ut så.. Ingen är väl helt igenom lycklig ständigt. Och allt i tillvaron är väl inte mysigt och positivt? Inte fasen skall vi hylla det negativa, men ibland önskar jag att vi kunde ha en mer nykter inställning till tillvaron och inse att det är inte bara det lyckade och det som är mysigt och superpositivt som skall få synas.

Jag kan nog ärligt säga att ja skiter i att bilden av mig har lite fläckar.. skavanker.. mörker. Jag gillar ju stilen med shabby chic så det vore väl märkligt annars ;-) Nämen, seriöst.. alla dessa superlyckade människor som alltid är positiva och ständigt måna om att hålla bilden av sig själv som det lyckade konceptet, rakt igenom.. Kan emellanåt vara lika spännande och intressanta som en Billyhylla från IKEA. Förutsägbart.. lätt att ha att göra med kanske... men, i ärlighetens namn, rätt småtråkigt och ointressant. Jag tycker att människor med många djup, många sidor, som har något att berätta, förutom hur mysigt de har med tacos och rött vin på fredag.. är mer intressanta. Precis som jag tycker att en gammal hylla med "skavsår" och patina är väldigt mycket mer intressant än en Billy.. Även om en Billy kan va praktisk och enkel att ha ett ytligt förhållande med, dvs att förvara böcker o.s.v i..

Vad vore alla perfekta, snygga, smala, lyckade människor om inte vi andra fanns.. Vi som gör misstag, är feta och inte har alla jämna och fina dra.. Vi som har ont ibland och är griniga.. Vi som somnar framför TV:n på fredagskvällen, ensamma, med skålen med ICAs micropopcorn. Istället för att sitta med vår genomlyckade partner och välartade barn.. framför en prettomåltid med LCHF och ekologiskt och politiskt korrekt lagd middag med tre rätter..

Jag är inte avundsjuk, jag är inte missunnsam. Men jag kan emellanåt tycka att jakten på att alltid presentera ett lyckat koncept blir aningen tröttsam. Och att konceptet och bilden vi försöker presentera av oss själva kan bli aningen ensidig. Har vi bara ett människovärde om vi är helt igenom lyckade? Eller får det jobbiga finnas också?

Avslutar med ett citat av en av mina favorittextförfattare Eva Dahlgren:

"Och här är jag med allt det andra, som gör en människa hel...."

Kommunicera med en röd jävul?

Ja just det. Är det någon som känner sig manad och kallad och har förmågan att kommunicera med jävlar? Du vet, såna där små röda.. ondsinta. Blodsprängda ögon, små horn i pannan, draksvans.. Utrustade med hemska verktyg...

Ja har en sån i min rygg just nu. Han sitter där och går igenom alla sina verktyg. Han älskar mitt gamla diskbråck.. Just nu roar han sig med att finhacka området längs ner i ryggen på mig, precis där ryggen byter namn.. Och på samma gång spelar han harpa, hårdhänt, med nerverna i intilliggande område.

Jag har försöka tänja, sträcka, röra, lägga upp benen högt och kommunicera med den lilla röda, men ja lyckas inge vidare idag. Känner mig grinig, trött och tjurig. Livet är inte positivt, gulligt och mysigt när man har en ondsint, röd jävel som har bosatt sig i en försvagning i ens rygg. Bläh! Skiter i det här nu, skall ta mig en Citodon, för just nu är det enda sättet att kommunicera med den onda.. Och jag är ingen kul person idag. Men ja vågar iaf erkänna att ja är det.. eller, inte är..

Men, som sagt, är det någon som känner sig manad för lite jävulsutdrivning så är du välkommen till Skolvägen..

Åsiktsinkontinent

I morse när jag slölyssnade på radion så hörde jag ett fullständigt klockrent uttryck - ÅSIKTSINKONTINENT. Så otroligt träffande. Så beskrivande och så icke-lämna-något-till-fantasin! :-)

Och jag kom att tänka på dig, och ditt funktionshinder som du säkert inte är så medveten om. Men som alla i din omgivning är fullständigt på det klara med. Vi har åsiktsfrihet i vårt land, men vi har inte åsiktstvång, vilket du har tolkat det som.

Du kan inte hålla inne en enda åsikt. Särskilt inte de åsikter som kritiserar något. Gör jag si, gör jag så så drivs du av ditt inre tvång att du måste ha åsikter om det. Och du måste låta mig ta del av dom. Köper A en tröja i rött så har du åsikter om det. Har B en bil som hon är nöjd med så har du åsikter om det. Och skall sen C resa till Långtbortistan så har du åsikter om det, trots att du aldrig ens varit i närheten av stället.

Det är bra att du har åsikter, men ibland är det så att din omgivning inte har behov av dom. Jag kan förstå att du känner det som din mission och din uppgift i livet att sprida dina åsikter, och att upplysa andra om dom. I de fall där dina åsikter efterfrågas så är det ju förstås bra. Men, kära lilla åsiktsinkontinenta vän, ibland är tala silver, tiga guld.

Din omgivning behöver inte alltid dina åsikter. Din omgivning berikas inte alltid av dom. Din omgivning efterfrågar dom inte, och din omgivning är fullt kapabel att fatta beslut utan dina åsikter - ständigt ständigt. Du får gärna ha dina åsikter, men, tro mig, du kommer inte att förtvina och falla ner död om du inte sprider dom. Jag lovar!

I mitt yrke träffar jag på div skydd mot traditionell inkontinens, och det finns en uppsjö av olika. Men hur i hela friden skyddar man sig mot åsiktsinkontinens? Hur skyddar sig den som lider av åkomman, och hur skall omgivningen skydda sig. Någon som har ett förslag....?

Regn i sikte

Inser att det är ett bra tag sen jag skrev sist.... Ja vet inte vart tiden tar vägen.

Nu har jag iaf haft en veckas semester och den där första veckan av semestern, nog är det väl så att man inte bryr sig SÅ himla mycket om vädret. Det är mest skönt att varva ner och njuta av att inte behöva ställa klockan och bry sig så mycket. Skit samma om det regnar och är gråväder.

Men nu till veckan börjar min andra semestervecka. Och när jag kollar in på både svenska och norska vädersidan så inser jag att det kommer att bli gråregnväder så långt som långtidsprognosen sträcker sig. Dvs; hela nästa vecka. Skitkul.. eller inte.

Ja är fullkomligt medveten om att det är onödigt att lägga energi på att gnöla över väder men hallå.. en vecka i gråväder och regn med en rastlös 5-åring och en medelålders morsa... Och på det 4 katter. Kul nästan jämt, eller?!?!?!

Å kom nu inte med dumma kommentarer att det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.. Till någon som anser att det är totalt onödiga pengar att slänga ut på ett regnställ... Det finns dåligt väder! Och det är på G till veckan. Milda makter... Detta måste förebyggas....

Ladda upp med lite filmer kanske?! Gräva fram gamla VHS-filmer från förrådet?!?! Rensa garderoben? Baka krångliga kakor...  sortera leksaker.

Snälla alla lågtryck... ni kan väl lämna oss i fred lite, lite till veckan? För husfridens skull?