I love Zizzi

Idag tänkte jag att göra en Blondinbella! :-)  Jag tänkte göra lite reklam och dela med mig av shoppingtips!

Jo, när det nu är så att man är ett fetto så är det inte alltid lätt att hitta bra och snygga kläder. Många designers verkar tro att alla fetton har en förkärlek för murriga färger, tråkig design eller att alla fetton är äldre damer som gillar stil och design för just.. äldre damer.

MEN.. det finns ett underbart lysande undantag!! :-) :-) Som insett att fetton kanske oxå vill klä sig både snyggt och praktiskt. Och givetvis hittar vi denna design i landet som fattat vad snygg design är, dvs DANMARK!! Våra grannar i söder har inte bara Mads Mikkelsen, de har även bästa och snyggaste designen i många kategorier

Och Zizzi nu då, ett klädmärke för oss som inte har size zero.. och som inte vill se ut som en murrig tant iklädd ett stort, illa sittande tält. Kläder för vuxna, helt enkelt. Som känns bra att bära när man är en 40-taggare. Inte tant, inte för 22-åringar. Inte vulgärt, inte tråkigt.. bara väldigt snygga och genomtänkta kläder! Både moderna och tidlösa kläder men med en mycket snygg design som genomgående röd tråd. Och jag kan verkligen VARMT REKOMENDERA andra fetton eller kvinnor som har lite vackra kurvor detta märke! för i Zizzi-kläder känner man sig bekväm och snyggt klädd! Nu är det ju tyvärr så att med kläder i bra kvalité och snygg design så följer oxå ett skapligt högt pris. Men många gånger är det värt det. Sen finns det ju både second hand och det finns REA.

För värmlänningar kan ja upplysa om att en Zizzi-butik finns på köpcentrat i Charlottenberg. Eller, det fanns iaf en i höstas när jag var där, jag hoppas den finns kvar!! Vidare så har Ellos en del av deras sortiment!!

Länk till Zizzi: http://www.zizzi.dk/

Hjärtat som fick lov att växa.

Nu skriver jag ETT ENDA inlägg som behandlar detta ämne, sen är det slutdiskuterat från mitt håll. Jag är nämligen ypperligt trött på att föra den här diskussionen men ibland är det nödvändigt..

Jag har burit två barn i min kropp och jag har fött två barn. Men jag har bara ett barn som lever med mig här idag, som bekant. Mitt förstfödda barn föddes, som jag tidigare berättat, sovande i den eviga sömnen. Det är utan jämförelse den största sorgen i mitt liv och det kastade omkull mitt liv totalt när det drabbade mig. Det förändrade mig i grunden. Den jag var innan är inte den jag är nu.

När mitt andra barn föddes, i högsta graden levande. Skrikande med en frisk och stark röst.. och med vakna, pigga och levande ögon så föddes även jag åter igen. Jag blev en annan person då, denna tidiga morgon i slutet av april 2006. På operationsbordet.. omtöcknad och utsliten efter fyra dygns förlossningskamp så föddes en mamma. En "riktig" mamma.. en mamma till ett levande barn. En mamma som bara såg sitt LEVANDE barn, med alla de vackra dragen, så perfekt och fulländad. Och hans skrik talade om att han LEVER!! Han andas, hans hjärta slår, han har två armar och två ben och en röst som fyller en hel operationsavdelning. Att hans huvud är deformerat och mer liknar en smurfs mössa, efter denna långa kamp, det ser jag inte då. Det ser jag först på bilderna efteråt..

Idag är mitt "jordebarn" en mycket vacker, klok och perfekt varelse som snart blir fem år. Mitt första barn är, som vi säger, en Ängel. Som inte finns hos oss fysiskt, men som finns hos mig ändå. Alltid - i minnet. Alltid i tanken. Vi föräldrar till Änglar som senare får syskon får leva med dessa två mycket stora paradoxer, den största sorgen och den största glädjen. Jag brukar förklara det som så att när man lever med dessa paradoxer, den största glädjen och den största sorgen, så måste hjärtat växa, så man skall få plats med dom båda.

Tyvärr växer inte hjärtan på samma sätt på stora delar av omgivningen. Jag önskar verkligen ingen annan att dela vårt öde!! Absolut inte. Jag kräver inte, eller förväntar mig inte, att någon som inte drabbats skall förstå. För det är omöjligt. Det går inte - lyckligvis. Man kan ana, man kan försöka.. Och rätt ofta händer det att omgivningen ifrågasätter oss Änglaföräldrar, som sen begåvas med små levande jordebarn.. Det händer mig och det händer mina "sorgesystrar" och "Sorgebröder".

När man får ett levande barn så händer det att människor tänker, och även uttalar sina tankar, om att man skall bli "som vanligt" igen. Nu skall man bara glädjas, allt skall vara bra och alla sorger skall vara glömda.Jag vill verkligen inte tro att människor har onda avsikter med detta, utan mestadels vill oss väl. Men dessa förväntningar och dessa kommentarer skär som knivar och skadar en mer än man kan ana (??) När man upplevt den största sorgen av alla så blir man inte "som vanligt", eller "som förut" igen. Personligen kan jag säga att en stor del av mig dog den där novemberdagen 2004 när mitt första barn konstaterades död. Den jag är nu är en helt annan människa.  Jag är idag en fullt fungerande (nåja..) social individ men den egenskapen att jag upplevt en mycket stor sorg. Det är en del av mig. På gott och ont.

Alla som fått barn kan nog skriva under på att det är det största man kan uppleva, och jag är den första som skriver under på det. Inget här i livet kan ens komma i närheten av upplevelsen av att bli förälder, att begåvas med ett barn. När min son föddes så förändrades ALLT, och jag älskade det! Det finns inget större, inget viktigare och inget som ens kommer i närheten. Han är min dag, min natt, min sol, min måne..Att se sig själv i sitt barns ögon, det är det största av allt.

När min son kom in i mitt liv kom han i mycket att bli som balsam för en mycket trasig själ. Han har hjälpt mig att bli hel igen. Men, nu kommer jag till det viktiga.. Ett barn kan inte ersätta ett annat! Tro aldrig det. Den största glädjen kan inte få den största sorgen att försvinna. MEN.. Notera detta; Den ger sorgen konkurrens om utrymmet. Sorgen får inte längre övertaget, sorgen är inte längre ensam diktator i mitt liv. På grund av dessa två stora händelser, eller tack vare.. välj själv, så har jag varit tvungen att VÄXA. Växa emotionellt. Jag har fått lära mig att leva med den största glädjen OCH den största sorgen. Jag tror inte på tanken att stora och svåra skeenden bör eller skall förträngas och/eller inte låtsas om. De LÅTER SIG INTE förträngas så lätt. För innan man vet ordet av, av någon händelse, så kommer de åter upp till ytan, med ränta...

Jag brukar försöka att kasta av mig de här kommentarerna, tyckanden.. åsikter. Mumla inom mig att det handlar om människor som inte vet bättre. Men mitt skal är inte alla dagar så starkt. Vissa dagar letar sig en vass eller korkad mening under min skottsäkra väst, och river upp ett hål av dessa oförstående ord.

Jag kommer aldrig någonsin att acceptera DET som hände mig, men jag har accepterat ATT det hänt. Notera skillnaden. Det är en del av mig, åter. Jag kan inte få det ogjort, då hade jag gjort det. Jag kan inte få händelsen att försvinna, för det kommer den inte att göra. Så vad kan jag göra?! Lära mig att leva med det och försöka bli en bättre människa PÅ GRUND AV detta.

Jag lever idag ett bra liv med min son. Vi lever inget lyxliv, jag är ingen prettomorsa som är felfri och gör allt rätt, men vi har det bra. Jag är den enda mamma min son har, och lyckligtvis är hans referensramar något begränsade. Han vet att han har ett syskon som dessvärre blev en Ängel, fast än så länge förstår han ju inte vad det innebär. Jag gör mitt yttersta för att han skall bli en självständig, socialt fungerande människa med de värderingar som jag anser vara goda. Helt subjektivt förstås. Vi lever vår tillvaro utifrån de förutsättningar som är här och nu. Mycket kunde önskas vara annorlunda men istället för att spekulera i det så lever vi utefter de förutsättningar vi har. Även det faktum att jag även lever en stor sorg.

Det är genom att uppleva glädjen och lyckan i att vara förälder och allt vad det innebär, som sorgen fått ett nytt ansikte. Innan jag visste, hade jag ju ingen konkret bild. Jag visste, med andra ord, inte vad jag hade förlorat, till fullo. När jag satt där, med mitt levande barn.. på sommaren 2006.. och upplevde lyckan, den fullständiga lyckan, så hann även sorgen ikapp mig. Det gick upp för mig vad jag OCKSÅ hade förlorat.

Försök se dessa två saker som två skilda saker. Världen är inte antingen eller, svart eller vid. Tillvaron är mer mångfacetterad än så. Och, för att tala klarspråk, jag älskar inte mitt barn här på jorden mindre bara för att jag sörjer det barn som jag inte fick. Det är två skilda saker. Att jag sörjer det barn jag inte fick är inte samma sak som att jag inte glädjer mig åt det barn jag faktiskt fick!! Jag förstår att man inte, till fullo, kan förstå. Men snälla, acceptera detta, ifrågasätt inte allt. Påstå inte sånt som du inte vet och respektera våra känslor. För, som jag tidigare skrev, att leva med ett barn på jorden och ett barn i himlen är att leva med den största glädjen OCH den största sorgen. Det är två delar av ett hjärta som fått växa och det ena utesluter inte det andra.

Tack! Nu har jag sagt detta och jag tänker inte lägga mer energi på argument och försvar i frågan!

Inget för LCHF-anhängare....

På begäran.. den socker- och fettstinna bananpajen. Barnsligt god och busenkel. Receptet sägs komma från Iowa...

17-18 Degestivekex
100 gram smör (not att ja skriver SMÖR!!!)


50 gr smör
2 dl florsocker
2 tsk vaniljsocker
2 äggulor

bananer i skivor.. typ 2 stk


krossa kex och blanda med smöret till en smidig massa. Görs enklast i en matberedare.
tryck ut i en pajform. Grädda 10 minuter i 175 graders ugn

blanda ingredienserna till "fyllningen" och vispa så det blir pösigt och smidigt. Bred på den SVALA pajen. Toppa med skivade bananer

Tips: Ja brukar använda extrasaltat smör, eftersom de salta ger en perry brytning till allt de söta!!

Dagen som aldrig blev...

27 mars 2005.. var dagen som aldrig blev. Eller, den kom väl, men för mig blev den inte som den skulle ha blivit. 27 mars 2005 skulle mitt förstfödda barn ha fötts. Om inte om funnits.. om inte det värsta hade hänt, om inte de jävla bakterierna och sjukvårdspersonalens nonchalans hade gjort att ett barn somnat in i den eviga vilan innan barnet hade hunnit födas.

27 mars 2005.. jag minns inte dagen, den är förträngd i de svarta hålen i min själ. Jag tror inte jag vill minnas allt. Hur jävligt allt var. Hur fruktansvärt arg jag var på.. ALLT!! På livet, på sjukvården, på alla orättvisor, på alla andra som fick barn och framför allt på mig själv. Självförakt var en mild västanvind av vad jag kände för mig själv. I de mörkaste stunder kände jag att det var jag själv som dödat mitt barn, pga min sjukdom. Och att jag inte förtjänade att leva pga det.

Dödslängtan - var skall en mamma vara om inte hos sitt barn?! Och var fanns mitt barn?! På Patologen i Uppsala, därefter kremerad och sen i minneslund.. Rent fysiskt. Det är en sån smärtsam och absurd sanning så jag tror inte man kan ta in det, inte fullt ut, inte allt samtidigt. Men mitt barn fanns sovande i den eviga sömnen och ack så många gånger jag längtade dit jag med.

Pendlan mellan förtvivlan, över denna hemska sanning.. ett försök till att hitta en mening i livet som blev. Längtan efter något nytt, skulle jag åter få bära ett barn i min kropp och skulle jag någon gång få möta mitt barns blick, ett levande barn?! dessa kast, från hopplöhet till att försiktigt våga ta ett litet steg på den sköra isen.. att våga börja hoppas.. att våga börja leva igen. Eller lägga sig ner och dö?!

Mars fula hån. I det grå, det kalla.. det kyliga. Mars hånskrattar åt hon som inte fick något barn. Hon som hade planerat att få dra en barnvagn fick gå ensam. Gå, gå, gå.. gata upp och gata ner.. runt Arvika stad.. mil efter mil, dag efter dag.. Gå, gå, gå.. fly från ångesten. Fly från föraktet.. fly från allt och låta tårarna strömma nedför kinderna i takt med musiken i MP3-spelaren. Steg efter steg.. gå lite till, så kanske ångesten släpper lite. Spring, spring, spring..

Noga vart man går.. välj rätt väg, rätt tid. Vill inte möta deras ansikten - de som drar barnvagnar. Jag vill inte se dom, jag orkar inte..Jag hatar, ångesten växer i magen som en stor illasinnad tumör. Hem - kräks! Kräks ut ångesten. Jag känner hat och avundsjuka - vad har de gjort för att få ett friskt, levande barn?! Varför är de bättre än jag?! Låt mig slippa höra ett barns skrik och låt mig slippa se de hånflinande tidningarna som vänder sig till föräldrar eller gravida, stå där i tidningsstället på ICA och hånflina mig rätt i ansiktet, när jag står i kö för att handa.

27 mars 2005... du hemska, hånfulla, ångestladdade och sorgfyllda tid. Så långt undan, men ändå så nära. Du är en del av mig, vare sig jag vill eller ej. Idag, 27 mars 2011 så kan jag tänka som så att jag tycker så fruktansvärt synd om den människan som i sin sorg och så full av ångest gick omkring. Så många försök att fly från ångesten.. hennes pendlande, mellan det svartaste dödslängtan och de försiktiga stunderna av hopp. Jag skulle vilja gå fram till henne. Ta hennes hand, hålla den länge och säga: Det blir bättre, du tror mig inte, men jag vet.. Hålla hennes hand länge, blåsa på henne så hon fick fart i livet igen och hålla henne under armarna så hon orkade framåt.

Jag är tacksam för de som fanns där för mig då, som gav mig vingar, när jag glömt hur jag skulle flyga.. Ni vet vilka ni är. Och mitt älskade barn, jag tänker på dig varje dag. I din lillebror letar jag efter tecken från dig och undrar vem du hade blivit.. hur du skulle ha sett ut. Du är alltid en stor del av mig. Sov i ro, lilla barn. Sov i landet där inget kan göra dig illa...

Monstret i andra änden av luren

Nu tänkte jag skriva ett inlägg under rubriken "avslöjanden".



Jag är 41 år, tämligen normalbegåvad och med en relativt normal utvecklingsnivå, inga större psykiska störningar eller bokstavskombinationer. Men.. jag lider av den lite konstiga störningen att jag har TELEFONSKRÄCK! Ja vet, det är så löjligt så det finns inte!! Jag är en vuxen, normalbegåvad kvinna som tycker att det är hemskt skrämmande med telefoner. Att ringa vissa samtal, och då inte bara otäcka samtal till myndigheter.



Jag tillhör den delen av vår befolkning som ÄLSKAR den moderna kommunikationsrevolutionen när jag bara kan skicka ett mail, logga in på en webbsida eller liknande. Så underbart befriande att slippa lyfta luren, slå några siffror, sitta där å vänta medan signalerna går fram och sen.. staka sig och försöka få fram sitt ärende medan tungan växer i munnen och jag alltid lyckas snubbla på ordet.



Det är så löjligt så jag har god lust att skaka om mig själv för att jag är så löjlig. Jag vet väl mycket väl att det inte sitter någon monster med långa huggtänder och draksvans i andra änden av luren. Jag är fullt medveten om att jag har ett relativt välutvecklat språk och jag har vanligtvis inga talfel som gör att jag behöver bry mig. Men med en telefon i näven så får jag alla möjliga åkommor!! Å då spelar det ingen jättestor roll om jag skall ringa tandis och ändra tid eller om jag skall ringa CSN och be om anstånd om betalning av mina studielån..



Men, skall jag berätta något som är ännu mer crazy?! Jo!! Om och när jag skall ringa och/eller använda telefonen i mitt jobb då är inte något av detta något som helst problem för mig! Är det inte urlöjligt. Det är som att med arbetskläderna på mig så blir jag en annan människa som inte stammar, svetttas och knappt får orden ur munnen.. Crazy!!



Idag har jag utmanat min nojja och ringt Fucking Försäkringskassan!! Yes - den mest ondskefulla myndigheten av dom alla. Det gick bra, det BRUKAR gå bra, alla gånger.. Och jag tror inte att någon som jag pratar med ens anar att det är någon som inte gillar telefoner som de pratar med.. Enda incidenten som inträffade idag var att jag hostade i örat på en av FKs telefonister, men det hade inget med min telefonnojja att göra utan för att jag är allmänt rostig i halsen. Jag fick t om fram mitt ärende... Och varje gång jag klarat av det här så känns det så bra! Fast det är så himla löjligt.. vuxna människa....



Japp, nu har jag outat det här! Kanske är vi fler som "tror" att det sitter massa monster och svarar i telefoner som vi ringer till...?!

Personliga vårtecken

Jag har några personliga vårtecken som jag tänkte bjuda på. När det känns att våren kommer till denna drygt 40-åriga kropp.. Ett tecken är att jag börjar vakna tidigare. Fullt logiskt. Ljuset såklart. Och det känns faktiskt lite lättare att vakna med. Även om det sällan känns frivilligt att gå upp klockan 5.00 en morgon så känns det inte på samma sätt som under midvintern. Då känns det som att utöva våld på sin egen kropp. Nu kan det kännas skapligt, jag överlever.  Och att gå upp 6:30 känns nästan naturligt.

Ett annat tecken från mitt håll är att grannen i år med vann tävlingen om vems uppfart och plattgång som först blev snö- och isfri. Medan det fortfarande är hård is och fulsnö på vår plattgång och uppfart.. Grannen sopar upp resterna från vinterns fågelmatning.. Medan det hos mig dyker upp nya lager med utfodring allteftersom snön smälter undan. Idag såg ja hur det satt några sparvar och pickade i resterna av en misslyckad chokladkaka, som kommit fram... Grannen sopar framför sin trappa, runt husknuten och den avsmälta plattgången. Medan det, hos oss, ligger kvar rester av kvistar som vinterstormen rivit loss.. fulgrus som jag sandat med.. rester av ljuskoppar till de otal värmeljus som jag tänt.. en och annan tändsticka kommer fram också.. Medan jag iaf tänker tanken att i år skall jag köpa en ny sopkvast, en som inte har ett kort, avbrutet skaft. Kanske blir roligare att använda den om den är funktionell....

När det blir vår får jag omåttlig lust att äta våfflor med glass. Det gör jag iofs gärna en varm sommardag med.. eller en kulen hösteftermiddag.. Till adventsfika.. Men, när vårsolen kikar in så väcks lusten ännu mer. Varma, mjuka våfflor som serveras med glass. Det skall vara vaniljglass med strimmor av jordgubbssylt. Något mer som oxå smakar kalas såhär de allra första trevande vårvinterdagar är korv och bröd, som man äter ute i söderväggen. Första "melliset" utomhus.. De är ta mej fan bättre än oxfilé de..

När våren nalkas och med den påsk.. så är det enda gången som jag kan få en viss längtan efter att ta in något färgglatt i mitt hem. Att t om frestas av att ha något GULT eller GRÖNT i mitt hem. Det brukar sluta med att jag köper vita fjädrar till riset inne ändå.. MEN.. jag kan slå på stort och ha gult och grönt i riset ute.

Vår är också när mina vinterskor och min vinterjacka börjar på att bli trötta och sunkiga, och tittar bedjande på mig att i önskan om att hängas in på vinterförvaring. Ibland hörsammar jag deras önskan.. Ja hänger in, tar på mig något tunnare, övertalar mig själv om att det är precis lagom varmt...

Vår är det helt klart när jag kan gå torrskodd i mina Crocs för att hämta Posten. OCH samtidigt, göra detta utan påtaglig fara för liv och lem. Tjurig och korkad som jag är hämtar jag nästan alltid posten i mina Crocs. Vilket, vintertid, resulterar i att jag blir kall, blöt, snöig.. och.. riskerar liv och lem...

Vår är doften av smältande snö. Ja, jag skrev doft.. lukt.. stank.. det varierar ju. Men den där speciella lukten som blir när solen smälter snö, och den blandas med upptinat grus. Allra helst ackompanjerad av takdropp och fågelkvitter. Den där känslan av att nu är det något på gång. Den där bitterljuva känslan. Som på samma gång är beviset på att vintern ger upp, ger mig den där ångestklumpen i magen. Mars.. jävla mars! Jag hatar det du river upp inom mig. Jag hatar ångestklumpen du ger mig. Mars, varför kan du inte bara värma och tina min själ?

Vår är vårsolen som lyser in och smällt påminner om att nu är det dags att putsa fönster. Vår är det stränga påpekande fingret som pekar åt dig att det är dammigt, vintersunkigt och behöver städas. Ingen är väl så sträng och kritisk som vårsolen när den inspekterar...

Vår är när nya glassortimentet kommer. Och jag blir barn igen och har svårt att välja vilken av de nya glassarna jag skall testa först!

Pojken med de rosa byxorna

Idag fick min five-to-be till dagis med sina rosa byxor. Konstaterande att om någon av barnen säger något dumt om hans byxor så skall han tala om att han faktiskt gillar rosa och att han passar i rosa. Så klok är han. Så klok så det nästan gör ont. Det gör mig som förälder väldigt stolt.

Men egentligen, vi lever i år 2011... Egentligen BORDE ett par rosa velourbyxor inte vara något som skulle behöva ägnas någon energi åt, när de sitter på en snart 5-årig pojke. Men, fortfarande, år 2011, är det tydligen väldigt provocerande med rosa kläder på pojkar..

Jag tycker att det är makalöst att människor i vårt moderna, upplysta samhälle, år 2011, kan leva med föreställningen att valet av färger på barnens kläder kan spela in och påverka barnens liv. Att moderna, upplysta människor, år 2011, lever med föreställningen att rosa kläder på pojkar gör dom feminima och skulle markant öka möjligheterna att de skulle bli homosexuella eller liknande. Vad jag sent subjektivt tycker om dessa människor och deras åsikter skall jag undvika att skriva offentligt, då ja i så fall troligen skulle riskera att åtalas för offentligt förtal eller liknande.

Men jag tycker att det är sagolikt makalöst att det skall vara så otroligt provocerande för vissa människor om och att pojkar bär rosa. Att det skall röra upp sådana känslor och att det skall dra upp rädslor. Att homofobin skall slå till av en färg. Det måste väl nästan räknas som att tro på magi då man väljer att tro att man kan påverka en ung människans läggning, sociala liv och personliga egenskaper genom att välja en viss färg på deras kläder. Eller låter dom leka med en viss typ av leksaker..

Om det nu är så, att den teorin stämmer, att pojkar som bär rosa kläder skulle bli feminina, mesar och bögar, för att deras okänsliga föräldrar väljer att klä dom i vissa färger, då skulle jag vilja ha receptet på vilka färger jag som mamma skall välja resp undvika. Är det så enkelt så skulle jag inget hellre vilja än att göra de valen. Vilken färg skall jag välja för att mitt barn skall undvika att bli missbrukare? Och vilken färg skall jag välja bort för att han inte skall bli en kvinnoföraktande mansgris? Om jag undviker att klä honom i blått och gult samtidigt, kan jag då undvika att han får rasistiska åsikter? Om jag önskar för honom att han skall dela säng med ett rejält fruntimmer istället för en bimbo, vilken färg skall jag då välja?! Jag vore hemskt tacksam för receptet på detta, då den informationen gått mig helt förbi.

Mitt högsta önskan för min son är att han skall bli stark och lycklig i sig själv, och hitta sin väg till lyckan. Vem han kommer att dela sitt liv och sin säng med i framtiden är inget jag som mamma varken kan eller vill vara med och styra. Huvudsaken är att min son blir lycklig och hittar sin väg i livet. Han skall veta att han är respekteras för den HAN är och inte utefter om han har blå, vita, gråa, turkosa eller lila byxor. Det är så otroligt naivt och trångsynt att öht föra ett resonemang om att jag som förälder skulle påverka mitt barns liv genom val av färger på kläder. Jag har alltid haft ett medvetet tänk i min uppfostran att jag vill se min son som i första hand en människa och ett barn. Inte ett kön. Har mycket medvetet valt så könsneutrala färger, modeller och mönster på hans kläder som det varit möjligt. Han har alltid haft tillgång till alla typer av leksaker, som anses både för pojkar och flickor. Jag har uppmuntrat alla hans traditionellt sett "kvinnliga" sidor och stimulerat lekar med typiskt "tjejinnehåll". Jag vet inte hur mycket det kommer att påverka honom men förhoppningsvis kommer han ha något mer med sig i livet, än om jag helt struntat i det. .

Jag är så FETT attraktiv

Jaa, jag är så fett attraktiv så det är inte sant. Jag är het, jag är populär och jag har en magnetisk dragningskraft. Min kropp sänder ut signaler som verkar vara totalt omöjligt att stå emot.

Ja ja, ta det lugnt nu, jag har inte drabbats av något storhetsvansinne, jag talar naturligtvis inte om MÄN, jag talar om min förmåga att attrahera förkylningsvirus. På den marknaden är jag het. Jag inser hur mina slemhinnor i näsan bara flyter omkring och LÄNGTAR efter att invaderas av en hel armé av stridslystna förkylningsvirusar. Hur min hals sänder signaler som lockar till sig dessa onda små partiklar och hur mina luftrör formligen längtar sig blå efter att återigen fyllas av tjockt slem, omöjligt att hosta upp och att åter drabbas av känslan att inte få luft och....

För ett tag sen läste jag i en av våra stora kvällstidningars hälsospalt här på nätet att En riktig brakförkylning kan göra gott för kroppen... Som "Hon med klena luftvägar" så kände jag mig tvungen att titta lite bakom den rubriken.. Ja ville givetvis hitta något positivt i dessa jävla förkylningar som jag drabbas av. Och det hela handlade om att att en en rejäl brakförkylning kan stärka immunförsvaret och dels så påminner det en om att det är dags att varva ner.

Jaa.. Det är kanske så det är. Att det är en signal att det är varva ner .. Är det kanske en signal att jag borde varva ner mer när jag blir förkyld såpass ofta?! Att skita i det dåliga samvetet som drabbar mig varje gång jag måste vara hemma från jobbet.. Att faktiskt lyssna på kroppens signaler och inte vara vrång som en stenget och klämma i sig febernedsättande, nässpray och bita ihop... Kan de va så enkelt?

10 anledningar till varför jag hatar mars

1. Mars är en OND månad. Det bara ÄR så. Mars vill oss inget väl.. den är bara ond..



2. Mars kan bjuda på riktigt vackra dagar med solsken, takdropp, solen värmer och man kan i godan ro sitta på en spark och låta solens strålar väcka en frusen vinterkropp. MEN.. dagen efter kan jag ge mig fan på att det blåser, snöar och är minusgrader och grått igen. Mars LURAS! Mars låtsas att vara en vårmånad men det är inget annat än en flask, förklädd vintermånad.



3. Jag vaknar tidigt, pga ljuset. Men jag är ändå bara trött, trött, trött.. Serotoninet har tagit slut och jag har kört på reservtanken LÄNGE, LÄNGE...



4. Marssolen lyser obarmhärtigt på skitiga och solkiga fönster och plötsligt blir det uppenbart hur dammigt och vintersunkigt mitt hem är



5. Det blir halt! Is och halka får mig att känna mig som en stel, äldre dam på 84.. ungefär. Jag går spänd så jag får ont i höfterna och är livrädd att ramla.



6. Det är blött.. överallt. Barn blir blöta, vuxna blir blöta och djur blir blöta.



7. Vinterkläderna känns hopplöst tråkiga och längtar in till vinterförvaringen. Det blir lite för varmt med både vinterjackan och vinterkängorna dagarna då det är plusgrader, men fortfarande är det för kallt för att ta på de tunnare kläderna...



8. Mars innebär fulsnö. Skitig snö.. skitiga, gråsunkiga snövallar.. ännu värre.. gul snö! :-( Och när snön smälter undan så kommer det fram pikanta högar av hundskit...



9. Vinterkräksjukan är fortfarande still going strong och är det inte kräksjuka så är det förkylningsvirus. Jag känner mig så attraktiv - för virus....

10. den främsta anledningen! 27 mars 2005 skulle mitt förstfödda barn fötts. Men istället hade jag fått bidra med en Ängel några månader tidigare. Istället för att mars fick bli månaden då väntan tog slut och jag fick möta mitt förstfödda barns blick så har mars blivit till en månad som hånar mig. Gör lång näsa och lipar.. Haha för hon som trodde att hon skulle få bli mamma och istället fick gå med tomheten.. Hånet lyser i det gråa! Hon som hade planerat att dra barnvagn fick gå ensam med sin sorg och sin ångest.

Därför hatar jag mars....

Det övernaturliga...

I en av de stora kvällstidningarnas bilagor kunde man strax innan jul se frågeställningen om vilket övernaturligt väsen som man önskar vore verkligt... Så jag började fundera på vad jag skulle önska och kom på det!

TOMTEN!

Ja.. å nu menar jag inte den cocacola-röd/vita Hohoho-tomten som kommer med paket en gång om året, utan ORIGINALTOMTEN.. en gammaldags hustomte.

Tanken känns betryggande att ha ett väsen som tassar omkring och ser till hus och hem. Ser till att jag inte glömmer släcka ljus och vaktar runt ägorna när vi sover och/eller inte är hemma. Visst har jag hört att vissa såna där tomtar många gånger kunde bli ganska griniga och ställa till en del, men jag lovar, hade jag en sån Hustomte här på Skolvägen 1B så skulle jag hålla mig väl med honom. Jag lovar att jag skulle koka lite risgrynsgröt och ställa ut. Eller förresten, 2011.. skulle Tomtar vilja ha risgrynsgröt?! Skit samma, ja skulle se till att han hade gott om man och jag skulle inte störa honom. Inte kasta ut hett vatten eller så...

Och förutom att jag skulle önska att han vaktade lite över oss, kollade så inte jag glömde släcka ljus å så, så kunde jag kanske muta honom på något vis att han jagade undan de äckliga "mördarsniglarna" som invaderar trädgården på sommaren.. rensa lite kirskål (Tomtar kanske kör vego och gillar kirskål?!) slänga ut lite sand på vintern när det blir halt.. Kollade så inte vår panna krånglar när det är kallt och vi inte är hemma.. Ser till vad katterna gör...

Nämen, ja tycker tanken låter lite mysig och betryggande. Jag skulle gärna se att en Hustomte slog sig ner här. Om någon sån Tomte läser detta och för tillfället är arbetslös och/eller hemlös, så vet du att det finns en ledig plats här hos oss, och jag kan röja undan lite i vårt förråd och göra ordning en bädd där...

Om det praktiska med att ha en vit tygsoffa

Japp! Jag har en VIT TYGSOFFA... en 2 + 3 VIT TYGSOFFA, en Ektorp från IKEA. Och ja.. jag har en five-to-be och jag har 4 katter. Och JA!! Jag har hört det förut, hur otroligt opraktiskt det är att ha en vit tygsoffa när man har 4 katter och en five-to-be. Jag hör det jätteofta...

Men tänk att jag tycker det är jättepraktiskt och jag gillar verkligen min soffa. Vitt är min älsklingsfärg och varför i friden skulle jag då vilja ha en soffa olivgrön eller bajsbrun om min favoritfärg är vit?! Och jag gillar inte skinnsoffor.. DET kan jag gå med på att det säkert är hur praktiskt som helst, bara att torka av.. men det är något med dom som jag inte gillar. De känns inte lika välkomnande och varma.. mjuka.. att kura ihop sig i.

"Men Gud, vitt.. då syns väl fläckar direkt" och "det blir ju smutsigt direkt", säger folk.. Japp! Fläckar syns rätt bra på vitt men det är bra tycker jag. Då SER jag ju att det är smutsigt och kan tvätta bort det. Och Nej, vitt blir inte smutsigare än andra färger. Men istället för att jag skulle ha en mönstrad eller bajsbrun soffa som inte lort, smuts, damm, katthår och div annat sunkigt skulle synas på förrän det gått ganska länge så har jag en soffa som det syns - och därmed kan ja ta bort det. Innan det hunnit bli sunkigt och äckligt, ofärscht och.. Usch! Undrar hur många mörka, murriga, mönstrade soffor som är rena äckliga bacillbomberna och ett fall för tanterna i RENT HUS...

Jag gillar våra vita soffor. De är givetvis tvättbara överdrag på dom. Vore rätt korkat att tänka på annat. De passar hemma hos oss och de är fräscha och rena. Har köpt lite blandade filtar BILLIGT på ställen som ÖoB och RUSTA.. de gillar både sonen, mamman och pälsbollarna att kura in sig i och det skyddar sofforna. Med rätt mönster, färg och stil gör de dessutom sofforna snyggare.

Idag har dynorna i våra soffor varit ute på vädring och dammsugits noga. En dynas överdrag ligger i tvätten eftersom de var en fläck på den. Å nu är de vita, rena och fräscha! Härligt.

En liten parentes om vardagens funderingar här i träsket... Å du, du vet väl att VITT ÄGER!

Hur gick det till?!

Jaa.. hur gick det här till?! Att vår redan röriga och oorganiserade hall plötsligt hyste ett litet gammalt bord?! Jag ställde mig frågan när jag höll på att snubbla över det tidigt i morse då jag tassade ut på toa för att dra i mig en Citodon?!

Hur i friden hamnade detta bord i vår hall?! Jag hade ju kommit överens med mig själv (trodde jag i alla fall..) om att jag INTE skulle dra hem loppefynd som vi inte är i absolut nöd av.. Men ändå, lika fullt så stod där ett gammalt, slitet, vitt bord där och tittade på mig. Stod i vägen.. stod och hånflinade lite.. Hörde jag inte ett litet fniss då jag gick förbi det...

Eller så var det kanske så att det BAD till mitt veka hjärta att jag skulle omfamna det och låta det få en chans att slippa bli kaffeved. Jaa, så var det nog. Jag såg riktigt hur det försökte övertala mig om att hyllan under är bra att lägga tidningar och lite pysselgrejer på. Jag såg hur det berättade för mig att det redan var vitmålat och redan var avskavt och slitet, så jag skulle slippa allt jobb med att göra det som redan var gjort. Jag såg hur det berättade för mig att det var använt och begagnat och hade en själ.. Och jag såg hur bordet formligen hoppade på sina fyra slitna ben för att riktigt övertyga mig om att 25 kr var ju inga pengar...

Så jag smälte. Det var så det gick till. Jag glömde att vi bor på 78 kvadrat och för ett ögonblick trodde jag nog att det var ETT HUNDRASJUTTIOÅTTA istället.. Och jag såg alla möjliga användningsområden för bordet. Jo.. det saknas inte användningsområden egentligen, det som saknas är snarare PLATS..

Så för att göra en kompromiss med mig själv så har bordet tillfälligtvis fått flytta ut på vår altan.. Så skall jag ta mig en funderare om vi verkligen HAR plats och användning.. annars får jag väl piffa till dig lite och försöka kränga det på en egen loppis. Kanske det finns fler blödiga människor som smälter för gamla föremål med själ, som vädjar till det veka hjärtat i hopp om att få slippa bli kaffeved......