Om vikten av att ingå i ett socialt sammanhang..

Nu tänker jag filosofera om samhället i stort, här från mitt träsk. Jag gör det emellanåt. Om stort å smått i vår tillvaro. Jag vill påpeka att när jag kommer in på politiska ämnen så är det min helt egna och subjektiva åsikt och mina egna, subjektiva tankar som jag speglar. Jag har ingen referenslitteratur som jag bygger mina antaganden på och jag har inte ingått i någon statlig enmansutredning, utan, som sagt, det är en helt vanlig Träsktrollsmammas åsikter.

Jag är väl inte helt överens med allt vår sittande regering tycker och tänker, men en sak som de har drivit som jag tycker är en sund TANKE så är det tanken om SYSSELSÄTTNING och UTANFÖRSKAP. Jag delar vår regerings tankar om att motsatsen till sysselsättning och det utanförskap som det innebär är fruktansvärt destruktivt, både för individen och för samhället. Och då menar jag både arbetslöshet samt oändliga sjukskrivningar utan rehabiliteringsplaner och förtidspensionering av förhållandevis unga människor.

För att inte vissa skall behöva vässa klor och plocka fram storkniven i syfte att skära halsen av mig så menar jag givetvis inte att döende människor eller människor med obehandlingsbar cancer skall kastas ut på den öppna arbetsmarknaden! Eller att arbetslösa skall få flytta från hem och familj, 110 mil bort.. ungefär..

Nu tänker jag på de unga som inte kommer in på arbetsmarknaden. Som inte får jobb för att de saknar erfarenhet och som inte kan börja LEVA. Som inte får bli vuxna och får skolas in i den vuxna världen som innebär att man har ett arbete, man tjänar pengar, man betalar skatt och man INGÅR i ett socialt sammanhang. Istället är det ju idag många unga som står helt utanför och det tycker jag är fruktansvärt tragiskt. Jag tror att det är väldigt lätt att dessa ungdomar känner sig utanför, att hela deras självbild och självkänsla rasar, att de inskolas in i en värld där pengar är något som man bara kvitterar ut via socialen. Och jag tror att det är väldigt lätt att dessa ungdomar lätt hamnar fel, att många framlingsfientliga åsikter kan komma att frodas och att många ungdomar hamnar helt utanför samhället. Och det är ett svek som vi inte har råd med.

Hur kan AF svara en ung människa att "Vi har inte råd med praktikplatser"... Hur kan vi ha råd med att stora delar av vår uppväxande generation står utanför arbetsmarknaden?! Jag har ingen bra och generell lösning på problemet, men jag anser att något drastiskt måste göras så vi inte förlorar massa ungdomar. Jag är inte främmande för tanken på att införa s.k "ungdomslöner" och jag tycker att lärlingssystemet borde utvecklas. Även s.k praktikplatser och det som folk brukar kalla "konstgjorda kuvöser", i form av olika projekt, anser jag är bättre än INGENTING. Jag har sett ett antal reportage om olika projekt där ungdomar får lära sig skriva CV, får information om ekonomi et.c, och den tanken låter ganska bra. Jag känner intuitivt att all form av sysselsättning med någon form av struktur och rutiner, samt umgänge med andra vuxna, och unga vuxna, måste vara bättre jämfört med att bara dra omkring på stan, alternativt ligga hemma i soffan och spela TV-spel.

Vi kan inte fortsätta svika våra unga genom att stänga dom ute från arbetsmarknaden. Men samtidigt är ju mycket upp till de unga också. Många av dom som växer upp idag tillhör ju första generationen Curlingbarn och har fått mattan sopad framför sig. Av föräldrar som menar så väl, men det inte alltid blir så bra eller så rätt.. Vi kan inte fortsätta så.. Vi vuxna måste vara vuxna och vi kan inte heller "dalta" med ungdomarna. Att år efter år bara kvittera ut pengar via socialen är ju helt åt helvete, för alla!

Nej, vi måste ställa krav på de unga SAMTIDIGT som vi måste LÅTA DOM bli vuxna och släppa in dom i vuxenvärlden med allt vad den innebär av ansvar och socialt sammanhang. Den ultimata vägen dit har jag dessvärre inte något konkret och generellt svar på. Men under tiden vi funderar på den kan vi ta lite kaffe med nybakade moralkakor från en medelålders, hårt arbetande Träsktrollsmamma

Tant Gun-Britts Kärleksmums

Ja, det här blir inget traditionellt blogginlägg. Det blir en slags kompensation för mitt dåliga minne. Jag har lovat flera personer receptet på de godaste Moccarutor/Kärleksmums som öht finns. Jag lovar! De är dom här... å sen kommer resten. Receptet är hämtat ur "101 söta favoriter" av Anette Rosvall och Emma Hamberg. Gillar du kärleksmums/moccarutor så kommer du att hata mig för att jag tipsade dig om detta recept. Och du kommer att hata dig själv för att du va korkad nog att pröva det!! :-)

TANT GUN-BRITTS KÄRLEKSMUMS

4 ägg

4 dl socker

4-5 dl vetemjöl

3 tsk bakpulver

6 msk kakao

200 gram smält smör (nej, ja SKRIVER inte ens margarin..)

1,5 dl mjölk

Glasyr och garnering:

100 gram mjukt smör

2 dl florsocker

2 msk kaffe

1 dl vispgrädde

1 dl kakao

2 dl kokosflingot till garnering

Sätt ugnen på 200 och vispa sen ägg och socker vitt

Blanda mjöl, bakpulver och kakao i en skål. Sikta mjölblandningen i äggsmeten och vänd ihop smeten. Smält smör och blanda med mjölken och häll i blandningen. Klä en plåt (ca 40x35 cm) med bakplåtspapper och häll upp smeten.

Grädda kakan 15 min och låt den svalna. Blanda sen det mjuka smöret till glasyren med florsocker, kaffe, grädde och kakao. Vispa ordentligt. När kakan är ordentligt sval så bred glasyr över och strö sist över kokosen.

GARANTERAT VÄRLDSKLASS

Diskbänksfilosofi..

Jag är ingen prettomorsa, det har jag redan avslöjat. Jag matar mitt barn med pulvermos med jämna mellanrum. Nu skall jag avslöja ännu en mindre fördelaktig sida av mig; Jag är ingen präktig hemmafru. Inget rödvitrutigt förkläde på mig, och inga glada miner vid hushållsarbete. Tvärtom - jag kan rentav säga att jag avskyr hushållsarbete. Tycker dammsugning, moppande av golv, torka av.. fönsterputsning rentav SUGER!

Sen finns det en vardagssyssla som är som ett mörkt moln i min tillvaro. Ett mörkt, suckande, grått och halvdeprimerat novembermoln.. DISKEN! Jag avskyr att diska. Det är aptråkigt och det är tyvärr nödvändigt. Det är tröstlöst skittråkigt och ändå så vet jag att det väntar där på mig varje kväll. Under dagens lopp, allt medan diskbänken fylls på så ser jag hur disken står där och blänger hotfullt på mig..

Jag försöker piffa upp min diskstund genom att spela lite vacker musik under tiden, men, ärligt talat, inte ens Robbie the man kan pigga upp mig. Jag köper diskmedel med aromaterapeutisk effekt, men näe.. Pigga disktrasor, färgglada diskborstar.. Näe, ja har nog testat det mesta men det är bara skittråkigt. Det är bara att bita ihop och göra processen kort.

Tappar upp vatten för att blötlägga.. Under tiden så tar jag 3 minuter framför datorn. Laddar! Så.. Lika bra att ta itu med fanskapet.. Gnugga, skrubba.. glas.. fat, tallrikar, besticken.. det varma vattnet lindrar lite i min onda kropp men efter en minut sitter kniven där i ryggen och skaver och skruvar. Så.. reglerar du lite med benet där inne i skåpet och ser till hur du står med svanken så funkar det en stund till. Sen sitter blåslampan i nacken.. den brännande, svidande känslan.. sprider sig ut över axlarna och skuldrorna. Eld och stick.. nålar.. ned mot armbågen, underarmarna och händerna. Domningarna.. i händerna. Sänk axlarna Susann, se till hur du håller nacken.. Skaka lite på händerna och så ett nytt tag.

Scratch, en blixt från kniven i ryggen igen, visst tusan, reglera svanken. Nu är det bara grytorna kvar och vid det laget mår jag illa. Nacken, axlarna och armarna är rytande monster och kniven i ryggen sitter där den sitter. Jag vrider mig som en ål, tar ett djupt andetag och .. Äntligen! sista grytan diskad och vattnet kan tappas ur diskhon och jag kan blunda en stund, andas ut och befinna mig i känslan att det -förhoppningsvis- dröjer tills i morrn kväll innan det är dags igen.

Jag brukar sitta vid mitt köksbord och grunna om vi inte skulle skaffa oss en liten bänkdiskmaskin.. För jag lär aldrig bli någon lycklig och glad diskbänksfilosof. en liten smidig sak som inte drar så mycket el eller vatten.. funderar lite på hur en sån skulle förändra tillvaron. Inge drastiskt, men varje liten del som gör saker värre eller bättre spelar roll. Och såna här små skitsaker, vardagliga skitsaker, kan bli till ganska omständliga moment för oss fibrognällisar..

Tittar bort mot diskbänken. Dagens disk avklarad.. vet att det dröjer tills i morrn eftermiddag innan de är dags igen...

En icke-prettomammas bekännelser

Bara rubriken.. skriker... ju.. Och jag inser utan några djupare betraktelser att med en sådan rubrik skulle jag med lätthet kunna skriva en genomsnittlig bok.. Men ja tror jag nöjer mig med att lugnt konstatera att det kommer nog att bli några fler kapitel i denna blogg med denna rubrik. För ja är ingen prettomorsa..

Idag bröt jag så det rök om det, mot en av prettomorsornas gyllene regler. Jag serverade mitt barn en portion P U L V E R M O S.. Yes! Köpt pulver, inte ens ekologiskt eller rättvisemärkt. Och till det.. Nu hoppas jag att ingen prettomorsa läser det här, för då kommer hon att KRÄKAS.. Jo, ja serverade korv till det! Och ketchup som var både söt och salt.. samt några cocktailtomater.. Å, nej.. de var inte kravmärkta.

Men sonen åt. Med god aptit.. trots kräkäventyr i natt. Och vi hade ingen konflikt. Jag vill verkligen inte ha konflikter runt det här med mat. Vi föräldrar väljer ju våra konflikter och för mig känns det jättejobbigt att ha konflikter just runt maten, för jag vill att min son skall kunna äta mat och tycka att det är gott och inte förknippa maten med alltför mycket känslor.. Så det blir kompromisser ibland. Ja.. dock inte så att hans önskningar om mat är min lag, men mat som ändå är skaplig och som han gillar, äter vi ofta.

Å idag serverades till lunch då.. förhatligt pulvermos och korv. Mamman hade ägnat hela förmiddagen åt att sanera ett sovrum som hade härjats av kräkningar i natt. Laddat tvättmaskiner, vikt tvätt.. kört torkskåpet, skrubbat madrasser.. sen ut med allt från sängen som inte var nedspytt i kylan. För en gång skull var jag rentav tacksam över kylan idag. Ett par timmar ute i kylan så skall förhoppningsvis kräkvirus som var kvar duka under..

Jag vet att pulvermos inte är det ultimata att servera i matväg. Men till mitt försvar brukar jag säga att "Det har fött upp fler än det har dödat"... Utan någon som helst vetenskaplig studie på området... Och sen är det väl så också, att om inte vi vanliga morsor fanns, som inte alltid är perfekta, så skulle ju inte prettomorsorna få någon motsats att spegla sig i.....

Och.. för att få min sneda mammagloria lite mer rakt kan ja berätta att ja precis bakat en sockerkaka till kvällen. Utan sockerkakspulver, kanske ja skall tillägga.. ;-)

Hur va de nu igen...

Ibland slås jag av hur olika vi tolkar vår omvärld och vad det får för konsekvenser. Vad är det vi hör, vad är det vi ser och hur tolkar vi det?! Vad är det våra medmänniskor säger och uttrycker, och hur påverkar vi det vi tar in med våra värderingar.

Jag får erkänna att jag är lite av en kommunikationsnörd. Jag gillar all form av kommunikation, och jag tycker det är intressant. Jag har tillika ett stort intresse för den mänskliga naturen och hur vi umgås med varann. Sociologi.. kommunikation.. Mm.. en stor del av mitt intresse och min "nördighet" inom detta område bottnar väl i de studier som jag la ner min själ i, i början av 2000-talet.

Så svårt något så enkelt kan vara. Att tolka vad en människa uttrycker.. Med sitt språk, sin mimik, sitt kroppsspråk.. attityd. Så ofta det blir motsägelsefullt, och så ofta vi inte tar oss tiden att läsa in vad en människa egentligen uttrycker. Och hur svårt det är att frigöra sig från våra egna värderingar.

Jag funderar ofta på hur omgivningen tolkar mina signaler. Särskilt eftersom jag är en aningen omständlig människa som gärna uttrycker mig i krångliga metaforer och egna liknelser. Att jag dessutom har en märklig form av humor och en mycket cynisk/ironisk bild av mig själv gör inte saken enklare.

Jag är en aktiv Facebookare. Och jag slås ofta av tanken att många av mina kontakter där där, som jag mest är ytligt bekant med, måste nog tro att jag sitter fastnålad vid min dator. Det är inte riktigt hela sanningen.. Okej, jag är kanske en av dina mest aktiva statusuppdaterare, men ungefär sisådär 95% av mina statusuppdateringar görs via mobilen. Och för att avslöja en pinsam hemlighet, en stor del av mina statusuppdateringar görs på toaletten!! En stund för mig själv.. och jag uppdaterar lite ;-) Väntan i olika former är bra tillfällen att uppdatera.. under tiden jag lagar mat.. det tar så lite tid att knappa lite på mobilen. Och så får jag dessutom lite uppdateringar om vad mina vänner gör. Men ja inser ju att det innebär en liten risk.. Mina kontakter där kan ju faktiskt tro att ja inget annat gör än sitter vid min dator, och det vore en aningen orättvis bild..

Jag har en osynlig sjukdom dessutom, och jag jobbar ganska hårt med att inte elda för mycket för den, att ge den för mycket energi. Jag är medveten om att det är svårt att förstå en såpass märklig och underlig åkomma som fibromyalgi, och när man dessutom, som jag, försöker trycka tillbaks symptomen, så kan det bli ännu mer märkligt. "Du är ju så glad och du orkar ju jobba, hur kan du då va sjuk..?"... Jaa, hur kan jag?! Och vad säger det om mig och den som betraktare?!

Mitt tidigare blogginlägg här, om resan till Tjetjenien, är jag fullt medveten om att det kan ge upphov till ganska mycket tolkningar och bryderier.. Nej, jag skall inte åka till Tjetjenien. Inga planer på det, nej.. Vad det gäller den saken så vet nog mina närmaste vänner exakt vad den resebeskrivningen handlar om. Men eftersom jag är en kommunikationsnörd så väljer jag att vara mycket ickekonkret och berätta den med så mycket metaforer som möjligt och ge upphov till full tolkningsfrihet. Helt medveten om att det kan bli funderingar...

För att sy ihop dagens fundering.. Vänner, ute där.. Kan vi inte komma överens om att vi åtminstone försöker att lyssna in och höra på vad våra vänner säger, utan att övertolka med alltför mycket egna värderingar.. Och framför allt, kan vi kanske hålla våra tolkningar för oss själva i alla fall.. Ge dina vänner tiden och hör, lyssna, se, läs, KÄNN på helheten i det de förmedlar till dig, inte bara 2-3 ord... Det kan bli så fel...

Så mycket energi....

Rätt ofta slås jag av tanken hur mycket energi människor lägger ned på att sukta. Tänk om all den energi istället lades ned på att få till förändring, så mycket vi skulle få till.

Hur svårt det kan vara att se sin del i skeenden i sitt liv och istället välja att skylla på än det ena, än det andra. För det är ju väldigt lätt till hands att vi skapar syndabockar, både i konkret form som i mer diffusa former.. Om inte det, och om inte det och om inte den... DÅ.. skulle jag.. Att det skall vara så svårt att se vidden av sitt eget ansvar för sitt liv. Och alla valmöjligheter som vi har, att de skall ge sådan ångest.

För är det inte så, rent krasst, att vi styr de stora skeenden i vårt liv. Såklart kan olyckor, katastrofer, andra människor... påverka och kasta om våra liv, men till sy ven och sist så har vi alltid en möjlighet att välja att förhålla oss. Hur skulle annars människor som drabbas av stora trauman som ger dom skador för livet, och som blir beroende av andra, för resten av sitt liv, hitta livskvalité och ha ett rikt och meningsfyllt liv. Medan människor som drabbas av en, i detta resonemang, ganska trivial händelse väljer att hänga upp hela resten av sitt liv på detta.

Kanske borde vi rannsaka de förändringar vi önskar i vårt liv och beta upp dom. "Jag vill hitta en karl som älskar mig", säger A.. "Jag vill flytta ut på landet", säger B.. "Jag vill ha råd att åka till Thailand en gång om året, som våra grannar", säger C... Men istället för att aktivt söka efter en älskvärd make drar A på sig den varma offerkoftan, kryper upp i singelsoffan och ser ännu en romantisk film på DVDn.. medan B köper nya och fler prylar till sitt radhus i hopp om att finna ro där. C konstaterar att det ändå inte är någon idé att drömma om Thailand, och istället för att spara pengar till en resa så åker hon och maken ut till köpcentrat och köper nyaste modellen av plasma-TV med väggfästen. Det är så praktiskt med deras avbetalning på 60 månader...

Visst värmer offerkoftan, fast det är en ganska falsk värme. Och visst är det väldigt behändigt och praktiskt att hitta syndabockar och anledningar till att vi inte kan förändra våra liv. Och visst känns det lite skrämmande att inse att vi i stora dra styr våra liv.

Jag har gjort slut med min offerkofta. Jag har klippt den i bitar och eldat upp den. Men jag förnekar inte att det många gånger är väldigt, väldigt lockande att dra den på sig och njuta av den tillfälliga värmen den ger. En kort stund kan ja tillfälligtvis sätta den på mig igen. Men värmen känns kväljande och den sticker och kliar, så den åker av ganska snabbt. Och mina syndabockar känns inte så behändiga att ta till de heller, inte lika ofta i alla fall. Jag har kommit till insikten att vill jag få till en förändring i mitt liv så är det upp till mig. Och jag har också försonats med tanken om hur många av mina önskningar och drömmar kanske mår bäst i att vara just önskningar och drömmar! Som finns där, men som jag inte behöver lägga energi på.

Jag hade länge tanken att om jag någon gång skulle skaffa barn.. Ja, just skaffa.. så trodde jag på den tiden, att det bara var att skaffa.. som en liten pryl typ. Jo, skulle jag då någon gång SKAFFA barn så skulle jag SKAFFA minst två, så mina barn skulle slippa vara ensamt ensambarn. Nu blev det inte så. Och ett tag tyckte jag att det var en stor sorg att min son skulle få växa upp utan ett jämnårigt syskon i sin närhet och jag kände det nästan som jag svek honom. Tyckte att livet kändes ganska orättvist. Men, idag ser jag på det hela lite annorlunda. Eftersom jag inte var beredd att uppoffra det som krävdes för att få ett syskon till min son så ser livet ut som det gör idag. Jag lever som singelmamma och jag är inte beredd att kasta mig halv över huvud in i ett förhållande med enda avsikt att få ett barn. Jag är inte heller beredd att genomgå en hel process för att utredas om jag skulle få adoptera. Jag är inte heller beredd att återigen genomgå en 40 veckors lång orosresa och jag är fullt medveten om vilka risker det skulle innebära. Så, jag har försonats med tanken och istället för att lägga energi på att fundera mer på min önskan om ett syskon till min son så är jag istället glad för det barn, som trots alla dåliga odds, fick komma till mig. Och skulle det vara så, så får jag väl betala för min sons terapi då han blir äldre och anklagar mig för att hans liv blivit förstört för att han inte haft något syskon att leka med...

Se dig själv som VD för ditt liv. Se dina drömmar och önskningar och mål. Föreställ dig vägen dit och beta upp det hela i delmål.. Och försonas med vetskapen om det du inte kan påverka.

Sagan om den sunkiga råttan

Det var en gång en liten grå mjukisråtta som låg tillsammans med massa andra gråa råttor i en korg på ett stort Blågult varuhus på ett köpcentrum strax norr om en stad i västra Sverige. Den gråa råttan låg där och kände sig ganska trött på tillvaron och ville gärna få lite omtanke och bli älskad.

Vid samma tidpunkt som den gråa mjukisråttan låg och längtade efter lite kärlek så gick det omkring en mamma och längtade så efter det barn som växte i hennes mage. Men mamman var så rädd så rädd, hon var så rädd att hon skulle behöva lämna från sig ännu ett barn till sommarlandet och Änglarna.



Så kom en dag då den rädda mamman och en pappa reste ner till den stora staden för att uträtta några ärenden. På vägen hem stannade de vid det stora köpcentrat för att göra ett besök i den blågula affären.



När den rädda mamman gick förbi den stora korgen med alla mjuka, gråa råttor kunde hon inte motstå att ta upp en av dom för att klämma och känna på. Och då kom det sig så att hennes hand sökte sig till den kärlekstörstande råttan som låg där och längtade. Mamman klämde försiktigt på råttan och råttan kände värmen i hennes hand. Den rädda mamman tänkte på sitt barn, en liten barnhand som försiktgt fumlar efter något mjukt. Rädslan och längtan, glädjen och sorgen, förhoppningarna och förskräckelsen blandades i hennes huvud medan hon stod där med råttan i sin hand. Men den rädda mamman och pappan bestämde att självklart skall vi köpa den här råttan till vårt barn.



Så den kärlekstörstande råttan fick åka med den rädda mamman och pappan hem, i bilen. Och vartefter tiden gick så växte barnet i mammans mage och en dag så fick den kärlekstörstande råttan tvättas för att bli så ren och fin så den kunde få bli ett alldeles nyfött barns närmaste vän. Efter att råttan tvättats så fick den sova med den rädda mamman och pappan i sängen för att få deras lukt på sig. Och den kärlekstörstande råttan var så lycklig, så lycklig.



En dag, då ytterligare några månader hade gått, så packade den rädda mamman en stor svart väska med kläder och lite andra saker, och i den väskan la hon även råttan. Så åkte den rädda mamman och pappan till ett sjukhus för att deras barn skulle födas.



Efter lång kamp föddes det vackraste gossebarn som världen skådat. Det lilla barnet fick kläder på sig och en filt omkring sig och då han skulle sova så placerades han i en genomskinlig vagn. Den rädda mamman var inte längre så rädd, utan bara fylld av kärlek och glädje. Mamman placerade den kärlekstörstande råttan bredvid det nyfödda gossebarnet och hans hand mötte råttan för första gången och kärlek uppstod.



Idag är det vackra gossebarnet snart fem år och hans närmaste vän när han skall sova är den kärlekstörstande råttan. Under årens lopp har vår råtta blivit lite sunkig och tilltufsad av livet som ett gossebarns närmaste vän. Råttan har också med åren fått några vänner, men den lilla pojken han vet, att bäst av alla är den kärlekstörstande råttan som den rädda mamman hittade och tog hand om tills han föddes...

Om resan till Tjetjenien..

Föreställ dig följande scenario...

du har i flera års tid sparat och sparat.. du har jobbat, gnetat, sparat igen.. till en lyxkryssning på ett stort, fett fartyg i Karibien. Hela resan är planerad i detalj och du har noga planerat in vad du skall göra på de olika platser som kryssningsfartyget lägger till vid. Nu skall du bara vara lycklig och njuta av några års slit och ganska stramt sparande.

Dagen kommer då du skall ta flyget till Florida, för att gå ombord på lyxfartyget. Med förväntan står du med dina resehandlingar och väskor packade med strandkläder. Då du glatt lämnar fram dina handlingar till mannen bakom disken svarar han dig leende att "tyvärr så har det uppstått ett problem".. Det är så att en annan kvinna har helt sjabblat till det med bokningen av sin resa. Så, säger den fortfarande leende mannen, "Hon fick ta din resa istället, det går väl bra?" Och istället har dom bokat in mig på en veckas resa till Tjetjenien.. "Resa som resa" ler mannen bakom disken, "Ett nytt äventyr, det är säkert helt fantastiskt i Tjetjenien"...

Du ser Tjetjenien framför dig, och du ser din inplanerade Karibienkryss.. Mannen bakom disken upplyser dig i mycket artig ton att tyvärr så kommer mina pengar som jag jobbat ihop att gå förlorade om jag inte tar resan till Tjetjenien. Det går inte att boka om såhär nära inpå. Semestern är inplanerad och ansökt, beviljad.. planerad.. kattvakt, blomvakt och postvakt inbokad.. Tackar jag nej till Tjetjenien fryser allt in..

Exakt hur mycket skulle du då se fram emot resan till Tjetjenien... Tjetjenien kan vara fullkomligt underbart. Hotellet jag hamnar på kan vara fantastiskt, servicen av högsta klass, upplevelser utöver det vanliga och mat som jag aldrig ens kunnat tänka tanken om.. Men, som sagt, hur mycket skulle DU glädjas och se fram mot resan till Tjetjenien...?!