Sånt som är lite skämmigt att gilla

Har du oxå något sådär som du tycker är lite skämmigt att gilla..?! Som inte är helt politiskt korrekt och trendigt och... Jag har kommit på att jag har ganska mycket såna saker.

En av mina skämsgrejer är att jag älskar att äta Mariekex doppade i kaffe. Och för att det skall vara extra ultimat så skall det helst vara två stycken med lite smör emellan. Inte politiskt korrekt och inte okej, men attans va gott!

Likaså kan jag erkänna att alldeles nyrostad barkis med ost på.. Helt utan fullkorn och nyttigheter och väldigt politiskt inkorrekt - men ack va gott det är ibland. Fast man får skämmas lite.

Jag gillar vårt repiga och ganska sunkiga köksbord. Det är stort och det är tungt, det har repor och det är massa flagad färg på. Det är minst sagt Shabby... RIKTIGT shabby.. Inte så himla snyggt, men det har sitt liv på ett helt annat sätt än ett nytt. Och det är stort och stadigt och här får vi plats att göra det vi vill och dessutom håller det bra att klättra omkring på! Och.. jag gillar det såpass mycket så det skall få ett litet ansiktslyft med ny yta frampå...

Likaså gillar jag Crocs! Ja, märk väl, jag hyllar kanske inte just det ESTETISKA i ett par Crocs eftersom de flesta modeller är ungefär lika estetiskt tilltalande som en genomsnittlig noshörning. Men de är så jädra sköna och praktiska. Jag vet inte riktigt hur mitt liv såg ut innan det fanns Crocs. Numer har jag två olika par på jobbet och två par hemma, som jag alternerar mellan. Jag går inte EN METER inomhus (hemma) utan dom efter mina perioder med hälsporre. Jag skäms inte för mina Crocs men jag kan tycka att det är lite skämmigt att gilla dom ;-)

Jag gillar Charter! Allra helst All inklusive-Charter! Det är väldigt icke politiskt korrekt men det passar mig utmärkt. Allt jag behöver göra är att sitta och bläddra framför datorn och beställa och betala, så är allt klart. Och när man reser med barn är det super! Förutsägbart?! Tja.. Det beror väl på... Jag uppskattar att slippa engagera mig till max när jag har semester och jag går gärna och sätter mig vid ett dukat bord och slippa leta runt bland restauranger som serverar mat som verkar okej till barn... Allt det andra, det mer äventyrliga och oförutsägbara, det kan vi vänta med tills sen...

Ja, å så fortsätter det. Jag kan ha en aning skämmiga grejer som jag gillar, och jag må va en riktig Svenne Banan. Men en sak som är väldigt positiv med att man blir äldre är att... det spelar inte så stor roll vad andra tycker...  :-)

80 vs 90...

I min umgängeskrets ligger 80-talsmusik väldigt högt i kurs. Självklart, det har ju med min ålder att göra. När 80-talet var som hetast var ju vi tonåringar och sög upp allt. Men även bland både mina äldre och yngre vänner så är just 80-talsmusiken väldigt het. Och visst, jag erkänner, många tidlösa klassiker gjordes då...

Fast personligen är jag lite mer svag för 90-talsmusiken. Inget kan nog få mig på bättre humör och mysa till min magkänsla som lite härlig Cheironmusik från 90-talet... När jag skall göra något riktigt tråkigt.. Du vet, stryka x antal gardinlängder, putsa fönster, göra rent ugnen... då åker rätt ofta någon CD m Back Street Boys på! :-) Kommersiellt och ytligt säger en del. Jävligt välproducerad musik säger jag! :-)

...Sen kan vi späda på med Darren Hayes underbart spröda röst i någon av Savage gardens smäktande låtar... Mm.. Ett band jag gillade och lyssnade mycket på back in these days... Låten "Glorious" med Andreas Johnsson tycker jag är en av de bästa svenska låtar som någonsin gjort, tycker tyvärr inte att han kommit i närheten av den kvalitén senare heller... E-types första låtar, början av Britney Spears karriär... Westlife... Dilba.. listan kan göras lång. Men jag tycker faktiskt att 90-talet har hamnat i en tråkig skugga av alla 80-talsmusikfans...

Så var det med det... Nu skall jag fortsätta att lyssna på "Ordinary world" med Duran Duran ;-)

Idag kom 3:an å en tyst timeout

Torsdagen den 12 januari 2012... knappast någon dag som kommer att gå till min egen historiebok. Det största som hänt är att Elli Pelli tappat sin 3:e tand idag! :-) Den har hängt lös väldigt länge och idag gav den upp. Nr 4 är på god väg och hänger bara på en skör tråd. Amazing... jag tycker det känns väldigt nära som han började få sina första tänder!! Och nu TAPPAR han dom...

Från min egen personliga horisont kan jag bara berätta att jag tillbringat hela dagen på jobbet. Från strax före sju i morse till åtta i kväll. Och det är faktiskt ungefär lika jobbigt som det låter.... Men men, det är tydligen så att det måste till för att få ett okej schema.....

Har ganska nyligen kommit hem från jobbet. En dusch direkt, för att bli människa igen. Sen.. dagens höjdpunkt. Min tysta timeout. Inga ljud... ingen TV, ingen radio, inga röster... Blundar och känner hur spänningarna släpper.. Tyst, lugnt... OVÄRDERLIGT! Jag vet inte vad jag hade gjort utan mina tysta timeout´er och tysta oaser. I ett krävande och stressigt jobb så betyder det så otoligt mycket. Så jag sitter här nu och landar i tystnaden. Bara ljudet från tangentbordet när jag skriver som hörs.
..Landar i mig själv igen... blir människa... inte vårdare...

Funderar lite... är det inte så att vi som vårdar, i proffessionen, inte behöver lite mänsklig omvårdnad och omtanke själv.. vi med... ibland..... för att orka och inte ta slut...

Det är inte Egyptens fel..

Efter en ganska lång paus i bloggandet tänkte jag producera ett inlägg denna onsdagskväll...

Mörkret, kylan, halkan, snön och den inåtvända vintern har tagit oss i ett rejält grepp. Fler gånger än en har jag önskat att jag vore ett djur som tillbringade vintern med att gå i ide. Under kyliga och mörka vinterdagar roar jag mig inte sällan med att sitta och bläddra på diverse resesidor. Kollar och läser om olika resemål och drömmer mig bort. Blundar och förflyttar mig dit i fantasin. Drömmer om att sova i en säng som bäddas av någon annan än jag varje dag, att komma och sätta mig vid dukat bord... Att värmas av solen och att möta något annat...

Under mina resor i fantasin, framför datorn, så händer det titt som tätt att jag kommer till ett resemål som jag snabbt som blixten hoppar över - Egypten. Egypten är lite av en svart fläck i mitt medvetande ungefär... En ond varhärd...

Men det är inte Egyptens fel...kanske inte riktigt mitt heller... Det är omständigheternas fel. När jag reste till Egypten i januari 2005 så var jag en heltrasig människa. Jag var så trasig så jag höll inte ihop. Jag bestod av bitar som tillfälligtvis hölls ihop av en tunn hinna.

Knappt två månader innan Egypten hade mitt första barn somnat in i den eviga sömnen och mitt liv hade fullständigt slagits i bitar. Resan till Egypten skulle bli som en slags tröst i tillvaron, en paus i sorgen. Med facit i hand så kan jag bara konstater att tyvärr hade det inte önskad effekt på mig. Sorg tar inte bara paus så, och människor som är så trasiga att de bara hålls ihop av en tunn hinna mår bäst av trygghet och stillhet. Och att omges av människor som hjälper till att hålla ihop dom.

Det är inte Egyptens fel att jag varje gång jag ser eller hör om Konungarnas dag, Karnaktemplet i Luxor o.s.v. får en stor klump i magen. Tvärtom.. det var en upplevelse att se konungarnas och faraonernas gravkamrar, templet.. åka båt på Nilen... små korta stunder av glädje av att se det fantastiska.. Men sen - tomheten och ångesten. Galopperande som en yster häst om våren, i min mage. "Jag har inget barn... mitt barn har gått över i den andra dimensionen och jag är kvar här... Jag får inget barn.."....  Januari 2005 skulle jag inte gå omkring i konungarnas dal. Jag skulle befinna mig hemma och förbereda för mitt förstfödda barns ankomst.

Det är inte Egyptens fel att jag varje gång jag torkar mig med de fantastiska handdukarna som vi köpte där, drabbas av galoppen i magen. Ångesten som kommer krypande.. minnena som knackar på dörren..

Blundar och känner smaken av salt från Röda Havet och konstaterar att det smakar som alla de tårar som jag fällt. I salt vatten märks det inte om man gråter... Jag hatade dom nedtrampade nötterna på Peanut Bar, intill hotellet, där jag förväntades vara social och glad bland alla andra turister. Fast jag hade ångest så jag skakade både ut- och invärtes. Och jag kände samhörighet med jordnötsskalen som människorna trampade på, på det smutsiga golvet. Trasiga, smutsiga, helt okej att trampa på.. utan värde.. de var ju som jag,.

Jag funderar på att ge Egypten en ny chans...?! Att jag, som en hel människa, skulle ge det en ny chans.. återvända.. Byta ut lite minnesbilder... Kanske skulle havet kännas ännu klarare, lite saltare och alla fiskar synas lite tydligare utan ångest och tårar... Kanske kunde jag mer ta del av guidernas berättelser om Luxors tempel och om Konungarnas grav, om jag inte samtidigt slapp koncentrera mig på att hålla ihop.. Att handla lite fler superbraiga handdukar som jag slipper få ont i magen av, varje gång jag torkar mig med... Att uppleva Egypten MED det barn jag berikades med, istället för att uppleva Egypten med sorgen av det barn som jag aldrig fick uppleva värmen av...

Det är inte Egyptens fel att jag hoppar över landet så fort jag kan. Jag kanske ger Egypten en ny chans, men jag kommer aldrig att besöka Peanut bar igen. Det lovar jag. Jag behöver inte längre låtsas vara någon jag inte är och jag har inget behov av att ge Peanut Bar en ny chans...