Det är inte Egyptens fel..

Efter en ganska lång paus i bloggandet tänkte jag producera ett inlägg denna onsdagskväll...

Mörkret, kylan, halkan, snön och den inåtvända vintern har tagit oss i ett rejält grepp. Fler gånger än en har jag önskat att jag vore ett djur som tillbringade vintern med att gå i ide. Under kyliga och mörka vinterdagar roar jag mig inte sällan med att sitta och bläddra på diverse resesidor. Kollar och läser om olika resemål och drömmer mig bort. Blundar och förflyttar mig dit i fantasin. Drömmer om att sova i en säng som bäddas av någon annan än jag varje dag, att komma och sätta mig vid dukat bord... Att värmas av solen och att möta något annat...

Under mina resor i fantasin, framför datorn, så händer det titt som tätt att jag kommer till ett resemål som jag snabbt som blixten hoppar över - Egypten. Egypten är lite av en svart fläck i mitt medvetande ungefär... En ond varhärd...

Men det är inte Egyptens fel...kanske inte riktigt mitt heller... Det är omständigheternas fel. När jag reste till Egypten i januari 2005 så var jag en heltrasig människa. Jag var så trasig så jag höll inte ihop. Jag bestod av bitar som tillfälligtvis hölls ihop av en tunn hinna.

Knappt två månader innan Egypten hade mitt första barn somnat in i den eviga sömnen och mitt liv hade fullständigt slagits i bitar. Resan till Egypten skulle bli som en slags tröst i tillvaron, en paus i sorgen. Med facit i hand så kan jag bara konstater att tyvärr hade det inte önskad effekt på mig. Sorg tar inte bara paus så, och människor som är så trasiga att de bara hålls ihop av en tunn hinna mår bäst av trygghet och stillhet. Och att omges av människor som hjälper till att hålla ihop dom.

Det är inte Egyptens fel att jag varje gång jag ser eller hör om Konungarnas dag, Karnaktemplet i Luxor o.s.v. får en stor klump i magen. Tvärtom.. det var en upplevelse att se konungarnas och faraonernas gravkamrar, templet.. åka båt på Nilen... små korta stunder av glädje av att se det fantastiska.. Men sen - tomheten och ångesten. Galopperande som en yster häst om våren, i min mage. "Jag har inget barn... mitt barn har gått över i den andra dimensionen och jag är kvar här... Jag får inget barn.."....  Januari 2005 skulle jag inte gå omkring i konungarnas dal. Jag skulle befinna mig hemma och förbereda för mitt förstfödda barns ankomst.

Det är inte Egyptens fel att jag varje gång jag torkar mig med de fantastiska handdukarna som vi köpte där, drabbas av galoppen i magen. Ångesten som kommer krypande.. minnena som knackar på dörren..

Blundar och känner smaken av salt från Röda Havet och konstaterar att det smakar som alla de tårar som jag fällt. I salt vatten märks det inte om man gråter... Jag hatade dom nedtrampade nötterna på Peanut Bar, intill hotellet, där jag förväntades vara social och glad bland alla andra turister. Fast jag hade ångest så jag skakade både ut- och invärtes. Och jag kände samhörighet med jordnötsskalen som människorna trampade på, på det smutsiga golvet. Trasiga, smutsiga, helt okej att trampa på.. utan värde.. de var ju som jag,.

Jag funderar på att ge Egypten en ny chans...?! Att jag, som en hel människa, skulle ge det en ny chans.. återvända.. Byta ut lite minnesbilder... Kanske skulle havet kännas ännu klarare, lite saltare och alla fiskar synas lite tydligare utan ångest och tårar... Kanske kunde jag mer ta del av guidernas berättelser om Luxors tempel och om Konungarnas grav, om jag inte samtidigt slapp koncentrera mig på att hålla ihop.. Att handla lite fler superbraiga handdukar som jag slipper få ont i magen av, varje gång jag torkar mig med... Att uppleva Egypten MED det barn jag berikades med, istället för att uppleva Egypten med sorgen av det barn som jag aldrig fick uppleva värmen av...

Det är inte Egyptens fel att jag hoppar över landet så fort jag kan. Jag kanske ger Egypten en ny chans, men jag kommer aldrig att besöka Peanut bar igen. Det lovar jag. Jag behöver inte längre låtsas vara någon jag inte är och jag har inget behov av att ge Peanut Bar en ny chans...