Budda och det döda barnet..

Denna text har jag lånat från en annan Änglamamma. Jag vet inte vem som har författat men jag tycker den är så tänkvärd så jag delar med mig av den:

En kvinna gick till Buddha med ett dött barn i famnen, sårad och bitter. Hon frågade Buddha om han kunde ge barnet livet tillbaka. Ja sa Buddha det kan jag om du kan gå till tio olika familjer som är utan SORG och TRAGEDI och ta ett riskorn av varje familj ,komma tillbaka till mig och ge dom tio rena riskornen till mig.... Ja sa kvinnan det kan jag sa hon för hon trodde det var en enkel uppgift. Kvinnan gav Buddha en omöjlig uppgift och Buddha gav kvinnan en lika omöjlig uppgift. Kontentan av detta är att det finns ingen utan sorg och tragedi .............







.

Tomt

Idag saknar jag ord och inspiration att blogga. Tycker att det mesta känns överflödigt.. med tanke på det som hände i Norge igår.

Vad kan det finnas för rimlig förklaring till att en vuxen människa hejdlöst skjuter ihjäl ungdomar skoningslöst? Ungdomar som är politiskt engagerade och tror på demokratin. Som inte har en chans trots att de flyr för sitt liv.. Vad är det för värld vi har som kan producera människor att utföra den typen av handlingar? Det är så obegripligt så jag kan inte ens tänka tanken!!!!

Mina tankar med er i broderlandet idag!

Ett lyckat koncept

Igår gjorde jag två rätt korkade saker - minst. Först så cyklade jag gamla grusvägen till Öjervik, och hade inte cykelhjälmen på mig, bara för att det var för varmt. Det är korkat. Vägen är smal, backig, gropig och rätt "osäker".. jag körde ganska fort också. Det är korkat, riktigt korkat. Sen igår kväll hade ja fruktansvärt ont i ryggen så jag tog mig citodon. Och sköljde ner det med rätt mycket Pepsi Max.. klockan halv elva, på kvällen. Vilket resulterade i att jag fick mig en koffeinkick i kroppen men huvudet och det intellektuella tänkandet var utslaget.. typ. Och hur smart är det att dra i sig mängder med Pepsi strax innan sänggång..


Jag lyckas inte jämt. Jag gör lite korkade grejer ibland. Jag är slö ibland.. Jag är tjurig ibland, grinig.. ledsen.. negativ.. sur.. allmänt ur form, lack, låg. Och min tillvaro är skit ibland också.

Funderar ibland om jag skall hålla sånt för mig själv eller om ja skall dela med mig av det. I dagens samhälle är det ju lite förbjudet att inte vara superduper lycklig och positiv ständigt. Bilden av sig själv skall alltid vara lyckad, positiv, lycklig.. glad.. allt annat är sånt som fläckar bilden av en själv. Som fluglort på en fin bild. Har vi några nyheter att förmedla så skall de helst vara lyckliga och positiva.. Nutteputtiga och myspysgulliga. Annars kan vi hålla käften. I dagens samhälle, och med all kommunikation och sociala medier, är det otroligt viktigt (?!) att framstå som ett helt igenom lyckat koncept.

Jag är nog för gammal och luttrad (läs: cynisk) för att köpa den bilden. Livet och tillvaron ser inte ut så.. Ingen är väl helt igenom lycklig ständigt. Och allt i tillvaron är väl inte mysigt och positivt? Inte fasen skall vi hylla det negativa, men ibland önskar jag att vi kunde ha en mer nykter inställning till tillvaron och inse att det är inte bara det lyckade och det som är mysigt och superpositivt som skall få synas.

Jag kan nog ärligt säga att ja skiter i att bilden av mig har lite fläckar.. skavanker.. mörker. Jag gillar ju stilen med shabby chic så det vore väl märkligt annars ;-) Nämen, seriöst.. alla dessa superlyckade människor som alltid är positiva och ständigt måna om att hålla bilden av sig själv som det lyckade konceptet, rakt igenom.. Kan emellanåt vara lika spännande och intressanta som en Billyhylla från IKEA. Förutsägbart.. lätt att ha att göra med kanske... men, i ärlighetens namn, rätt småtråkigt och ointressant. Jag tycker att människor med många djup, många sidor, som har något att berätta, förutom hur mysigt de har med tacos och rött vin på fredag.. är mer intressanta. Precis som jag tycker att en gammal hylla med "skavsår" och patina är väldigt mycket mer intressant än en Billy.. Även om en Billy kan va praktisk och enkel att ha ett ytligt förhållande med, dvs att förvara böcker o.s.v i..

Vad vore alla perfekta, snygga, smala, lyckade människor om inte vi andra fanns.. Vi som gör misstag, är feta och inte har alla jämna och fina dra.. Vi som har ont ibland och är griniga.. Vi som somnar framför TV:n på fredagskvällen, ensamma, med skålen med ICAs micropopcorn. Istället för att sitta med vår genomlyckade partner och välartade barn.. framför en prettomåltid med LCHF och ekologiskt och politiskt korrekt lagd middag med tre rätter..

Jag är inte avundsjuk, jag är inte missunnsam. Men jag kan emellanåt tycka att jakten på att alltid presentera ett lyckat koncept blir aningen tröttsam. Och att konceptet och bilden vi försöker presentera av oss själva kan bli aningen ensidig. Har vi bara ett människovärde om vi är helt igenom lyckade? Eller får det jobbiga finnas också?

Avslutar med ett citat av en av mina favorittextförfattare Eva Dahlgren:

"Och här är jag med allt det andra, som gör en människa hel...."

Kommunicera med en röd jävul?

Ja just det. Är det någon som känner sig manad och kallad och har förmågan att kommunicera med jävlar? Du vet, såna där små röda.. ondsinta. Blodsprängda ögon, små horn i pannan, draksvans.. Utrustade med hemska verktyg...

Ja har en sån i min rygg just nu. Han sitter där och går igenom alla sina verktyg. Han älskar mitt gamla diskbråck.. Just nu roar han sig med att finhacka området längs ner i ryggen på mig, precis där ryggen byter namn.. Och på samma gång spelar han harpa, hårdhänt, med nerverna i intilliggande område.

Jag har försöka tänja, sträcka, röra, lägga upp benen högt och kommunicera med den lilla röda, men ja lyckas inge vidare idag. Känner mig grinig, trött och tjurig. Livet är inte positivt, gulligt och mysigt när man har en ondsint, röd jävel som har bosatt sig i en försvagning i ens rygg. Bläh! Skiter i det här nu, skall ta mig en Citodon, för just nu är det enda sättet att kommunicera med den onda.. Och jag är ingen kul person idag. Men ja vågar iaf erkänna att ja är det.. eller, inte är..

Men, som sagt, är det någon som känner sig manad för lite jävulsutdrivning så är du välkommen till Skolvägen..

Åsiktsinkontinent

I morse när jag slölyssnade på radion så hörde jag ett fullständigt klockrent uttryck - ÅSIKTSINKONTINENT. Så otroligt träffande. Så beskrivande och så icke-lämna-något-till-fantasin! :-)

Och jag kom att tänka på dig, och ditt funktionshinder som du säkert inte är så medveten om. Men som alla i din omgivning är fullständigt på det klara med. Vi har åsiktsfrihet i vårt land, men vi har inte åsiktstvång, vilket du har tolkat det som.

Du kan inte hålla inne en enda åsikt. Särskilt inte de åsikter som kritiserar något. Gör jag si, gör jag så så drivs du av ditt inre tvång att du måste ha åsikter om det. Och du måste låta mig ta del av dom. Köper A en tröja i rött så har du åsikter om det. Har B en bil som hon är nöjd med så har du åsikter om det. Och skall sen C resa till Långtbortistan så har du åsikter om det, trots att du aldrig ens varit i närheten av stället.

Det är bra att du har åsikter, men ibland är det så att din omgivning inte har behov av dom. Jag kan förstå att du känner det som din mission och din uppgift i livet att sprida dina åsikter, och att upplysa andra om dom. I de fall där dina åsikter efterfrågas så är det ju förstås bra. Men, kära lilla åsiktsinkontinenta vän, ibland är tala silver, tiga guld.

Din omgivning behöver inte alltid dina åsikter. Din omgivning berikas inte alltid av dom. Din omgivning efterfrågar dom inte, och din omgivning är fullt kapabel att fatta beslut utan dina åsikter - ständigt ständigt. Du får gärna ha dina åsikter, men, tro mig, du kommer inte att förtvina och falla ner död om du inte sprider dom. Jag lovar!

I mitt yrke träffar jag på div skydd mot traditionell inkontinens, och det finns en uppsjö av olika. Men hur i hela friden skyddar man sig mot åsiktsinkontinens? Hur skyddar sig den som lider av åkomman, och hur skall omgivningen skydda sig. Någon som har ett förslag....?

Regn i sikte

Inser att det är ett bra tag sen jag skrev sist.... Ja vet inte vart tiden tar vägen.

Nu har jag iaf haft en veckas semester och den där första veckan av semestern, nog är det väl så att man inte bryr sig SÅ himla mycket om vädret. Det är mest skönt att varva ner och njuta av att inte behöva ställa klockan och bry sig så mycket. Skit samma om det regnar och är gråväder.

Men nu till veckan börjar min andra semestervecka. Och när jag kollar in på både svenska och norska vädersidan så inser jag att det kommer att bli gråregnväder så långt som långtidsprognosen sträcker sig. Dvs; hela nästa vecka. Skitkul.. eller inte.

Ja är fullkomligt medveten om att det är onödigt att lägga energi på att gnöla över väder men hallå.. en vecka i gråväder och regn med en rastlös 5-åring och en medelålders morsa... Och på det 4 katter. Kul nästan jämt, eller?!?!?!

Å kom nu inte med dumma kommentarer att det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.. Till någon som anser att det är totalt onödiga pengar att slänga ut på ett regnställ... Det finns dåligt väder! Och det är på G till veckan. Milda makter... Detta måste förebyggas....

Ladda upp med lite filmer kanske?! Gräva fram gamla VHS-filmer från förrådet?!?! Rensa garderoben? Baka krångliga kakor...  sortera leksaker.

Snälla alla lågtryck... ni kan väl lämna oss i fred lite, lite till veckan? För husfridens skull?

Posttraumatsk stressupplevelse på ICA..

I eftermiddags gick jag, intet ont anande, in på ICA-butiken i Sunne. För att handla kaffe på x-pris, lite bröd å så. Intet ont anande drog jag min vagn mellan gångarna då jag plötsligt fick se ett ansikte och en gestalt som fick mitt blod att frysa till is, min mage att vilja kräkas, min hals att snöras ihop och mitt blodtryck att rusa till mycket ohälsosamma nivåer... Och jag lyckades hejda mig själv från att i vild panik skrika: PROCENTUELL ÅRLIG ÖKNING AV REAL BNP...

Mannen jag såg, precis som jag, travande mellan gångarna på ICA i Sunne, var ingen mindre än min examinator i kursen i Nationalekonomi som jag läste på universitetet för ganska många år sen. Och denna eftermiddag idag, fjärran från min tid som universitetsstudent, så förflyttades jag obarmhärtigt tillbaks ett antal år i tiden.

Under min skoltid, i olika former av studier, och det är ganska lång tid.. så har jag ganska mycket "glidit på en räkmacka". Jag har lyckats, varit en duktig elev och det utan att helt och hållet slitet i mitt anletes svett. Ingen superbegåvning men över medelmåttan.. Hade vant mig vid tanken att jag var ganska duktig.

Tills jag började läsa Nationalekonomi. Och tentade den kursen. Helvetes jävlar.. -förlåt mitt uttryck- där blev jag medveten om min ofullkomlighet så det sjöng om det. Ett rött U.. Underkänd.. sågad jäms med fotknölarna och förvandlad till en nolla! Totalt! Dränerad på all form av självförtroende gjorde jag ett tappert försök att göra omtenta. Och att plugga inför något som man redan bestämt sig för att man inte kan och är värdelös på.. Det är ingen god idé. Körde så det rök om det ännu en gång.. Två röda U fanns därefter inpräntade på mina hornhinnor. Att jag hade drabbats av gallsten och en kroniskt inflammerad gallblåsa, som fick opereras, under tiden jag läste Nationalekonomi, det valde jag att inte låtsas om..

Jag la Nationalekonomin åt sidan ett tag och fortsatte med andra studier. För att rädda lite självförtroende.. Men mina poäng som jag låg back brände ständigt i mig och varenda gång det pratades om ekonomi på TV eller över huvud taget nämdes något som fick mig att associera till mina icke-godkända tentor, så knöt det sig i magen på mig. Jag tog mitt misslyckande helt personligt och önskade nästan livet ur vår examinator som hade varit oförskämd nog att kränka mig med ett U..

Men, som alla som känner mig någorlunda väl vet, så är jag en vrång och tjurskallig jävel. Okej, har fanskapet till examinator underkänt mig och berövat mig på all form av självförtroende så skall jag nog visa honom! Skulle han äventyra hela min examen?! I helsicke heller.. Så.. jag bestämde mig helt enkelt för att gå om kursen. Att gå på varje föreläsning och att jävlar i mig lära mig det här. Sagt och gjort. Med ett sammanbitet kaxigt uttryck gick jag på alla föreläsningar. Jag och en kurskamrat satt hela dagar och jobbade tillsammans med att lösa uppgifter! Jag köpte gamla tentór och jag levde med Nationalekonomi 25 timmar om dygnet. Jag andades Natinalekonomi och jag är övertygad om att när jag gick på toa så luktade det Natinalekonomi. Jag sov med min kurslitteratur i sängen och, utan större överdrift, så ägnade jag nästan varje tanke åt Nationalekonomi, och hur jag kunde koppla allt till det.

Och, jag skrev ett VG på tentan! Fatta! Jag hade aldrig kunnat tro.. Men, jävlar anamma, de lönar sig att vara en stönig bock ibland. Jag kommer aldrig att glömma när jag fick resultatet från tentan. Jag och min ex-sambo hade varit till Tallinn och jag hade bestämt mig för att jag ville inte förstöra resan med att ringa universitetet och kolla resultatet. Men på hemvägen, när vi stannade och rastade på Eurostop i Örebro, så ringde jag och kollade.. Och fick då resultatet - VG!  Om jag nu inte varit en ganska sansad och stillsam person så hade jag gjort vågen och skrikit och dansat!!! Haha vilken revansch!

Jag lever i en tillvaro ganska fjärran från den tiden idag. Men på en sekund kastades jag tillbaks och jag kände stressen och ångesten invadera min kropp. Dessutom kände jag mig personligen lite kränkt. Vad hade HAN i Sunne att göra?! Det är ju MIN arena. Mitt lugn.. Varför måste han dyka upp där, och skrämma fram mina garderobsspöken?! Åk hem med dig, håll dig från mitt liv. Vi är klara med varann!

Moget tänk - jag vet, jag vet.. De primitiva känslorna tar över ibland.. Å i fortsättningen handlar ja nog på Coop.... hehe

Inte så illa pinkat

Inte så illa pinkat av en gammal, gnällig fibrokäring.. Idag har vi grävt och grejat i rabatten! Hade haft det i tanken och planeringen ett bra tag nu, att nu måste vi ta itu med rabatten som går runt vår altan. Och idag var det både fint väder och jag var ledig - PERRY!

Så vi fick låna ett grepe av grannen och då gick det som en dans! Tidigare hade jag spaden och E´s lilla hacka. Det gick det med, men det här va skillnad. Hej och hå så det och ja trodde grannen skulle tappa hakan när jag drog loss en rosenrot som dessvärre hade avlidit.. Grannen hade troligen underskattat min styrka! Haha!

Så i en rasande fart gick det och bort med allt skit. Det kändes som att hade jag lagt allt ogräs, och alla ogräsrötter, på en rad, så hade det räckt ett par varv runt jorden.. TYP!! Det känns så..

Så, för nu, har vi en ogräsfri rabatt ett tag. Och i den ha vi planterat frön av krasse och solrosor. Hoppas att det blir mycket blomning av det! Nu är det ju som så att vi har kirskål i vår trädgård. Ingen som umgås och känner oss har undgått detta. Jag pratar mig gärna varm om detta otyg.. Och alla som har kirskål i sin trädgård vet att det inte dröjer länge innan det är tillbaks. Men just nu är det borta.

Kroppen gör löjligt ont i kväll. Känns som någon sprutat saltsyra under skinnet. Men ja kan hantera det just nu. Jag har ju åtminstone fått något gjort. Och att se blommor och växter är rena terapin för mig!

Du när en gftig blomma vid din barn...

Du när ett mycket giftigt och envist ogräs vid din barm. Undrar om du märker växten eller har den växt dig över ögonen?!

Det är ett giftigt ogräs som växer snabbt och som sprider sig fort. Det trycker undan det mesta av annat och det riskerar snart att slå ut alla andra växter i din omgivning och snart tar det över dig helt. Dina vänner riskerar att drabbas av ogräset de med, för det är av den arten att det gärna skjuter skott för att föröka sig och. De vänner som inte värjer sig förstås.Och flyr undan! De som ser ogärset och väljer bort det. Och risken är ganska stor att du kommer att bli ganska ensam för dina vänner kommer antingen att fly eller så blir de med överväxta av ogräset. Så överväxta så de inte längre kan se varken sig själv eller sin omgivning.

det är ingen idé att försöka plocka bort enstaka skott av den giftiga växten, det enda som hjälper är nämligen att sluta att ge den näring. Sluta bara att vattna, gödsla och ge den energi. Då försvinner den. Enkelt, och svårt?! Du har gött den och gett den energi länge nu. Nu är det dags att sluta!

Sa jag vad blomman hette? Självömkan, min vän. Självömkan!

Den leende ja-sägande roboten..

...vore nog idealet i dagens omvårdnads-Sverige, där vi undersköterskor jobbar.

I den kommun där jag bor har det tagits beslut om att alla kommunanställda skall vara rök- och snusfria efter nästa årsskifte. Och det är ju bra, tobak är skadlig, det är rätt äckligt.. det luktar, det tar tid när rökarna skall ut.. det kan bidra till sjukdomar och allergier och.. Det där vet vi ju. Och rent spontant kan ja tycka att det låter som ett bra förslag. Men.. så finns det där andra i bakgrunden och lurar. Vad blir nästa steg?! Hur långt och hur djupt in i integriteten skall arbetsgivaren sträcka sig för arbetstagarna? Och vad händer med arbetstagarnas integritet? Blir nästa steg att alla anställda skall ha oparfymerade hygienprodukter för att inte framkalla allergi? Och för att radera ut varenda spår av att man som anställd är en person av kött och blod? Med en själ och ett liv?

Idag talar alla politiker om de äldres väl och ve och deras vård. Att de skall ha självbestämmande, inflytande, trygghet. Det finns nog inte en politiker som inte talat sig varm i ämnet. Och jag säger inte emot dom i den frågan, självklart skall de äldre ha det så. Men till vilket pris?! Vem skall betala och är "vi" beredda att betala för en god vård utförd av anställda som har förutsättningar att ge den vården?!

Att vara undersköterska idag är ett krävande yrke. Det är ett yrke som kräver att du som anställd har kunskaper och förmågor inom ett mycket brett område. Förutom det obligatioriska omvårdnadsarbetet så skall du inte sällan kombinera det med kunskaper inom områden som matlagning och livsmedelshantering för storhushåll (laga mat till 15 personer ex...), du skall ha kvalificerade medicinska kunskaper då du regelbundet utför medicinska uppgifter, du skall kunna arbeta både självständigt och i nära samarbete med andra. I yrkesrollen är du sjukvårdare, omvårdare, kurator, administratör, kock, vaktmästare, personaladministratör, frisör, städerska, handledare.. and so on..

Idag kallas dom människor som undersköterskor tar hand om ofta för KUNDER. Inte patienter eller inte ens vårdtagare är riktigt acceptabelt. Och den undersköterska som efter årsskiftet inte får röka förmodas att utan en blinkning hjälpa KUNDEN att röka. Och den undersköterska som har svår allergi har inga rättigheter då KUNDEN röker eller använder starkt parfymerade produkter ex. Kan inte undersköterskan med allergi arbeta kvar pga sina hälsoproblem, så riskerar hon eller han i längden att bli av med jobbet om omplacering inte är möjlig..

En undersköterskas arbetsmiljö år 2011 innebär ofta våld, hot och kränkningar. Och ofta är undersköterskan den som får "ta skit" från anhöriga då de är missnöjda med något som står helt utanför undersköterskans makt att påverka. Lägg därtill att undersköterskors arbetstider och scheman ofta är rent omänskliga. Förutom kvällar och helger, storhelger et.c, så förekommer ofta s.k "delade turer", där man arbetar dubbla pass med ledig tid mellan (obetald förstås). Dessa pass innebär kanske att du börjar 7:00 på ditt jobb och arbetar till 13:00. Sen är du "ledig" till 15:00, då du börjar igen, för att arbeta till 21:00. Detta innebär att du tillbringar 14 timmar på jobbet, mer eller mindre. Och i dagens rationella samhälle är funktionella personalrum som uppfyller krav på avskildhet och möjlighet till avkoppling en sällsynthet. Personligen tycker jag det är helt orimligt.

Så, hur ser då en idealisk undersköterska ut?! Ung.. så hon eller han inte har tillräckligt med pondus att ifrågasätta eller ställa krav. Sakna barn, familj ochprivatliv - det underlättar oerhört då arbetssituationen med schema ser ut som den gör, dessutom blir det inga besvär med irritationsmoment som sjukdomar, barnledighet, ledighet för att umgås med familj eller ta hand om sina egna anhöriga. Du skall vara tacksam över att få arbeta och vara beredd på att GE hela tiden och att tycka att våld, hot och kränkningar är klämkäckt och mysigt. Du bör ha en mycket bred yrkesutbildning, fast samtidigt spetskompetens, men du skall vara beredd på att stå tillbaks när det gäller löneförhandlingar. Du skall ha ett glatt sinne för att ständigt le och tacka oförskämda kunder och anhöriga för att de framför sina åsikter (med eller utan någon som helst grund..)  Du skall vara glad och positiv och se möjligheter och utmaningingar när chefen kommer med nya uppgifter som skall utföras under pågående besparingar. Känner du någon sån människa? Inte jag! Lösningen borde vara att uppfinna en ny form av hybrid människa. En robot utan krav på vila eller återhämtning, som saknar känsloliv och som är utrustad med en mekanik i ansiktet som gör att den nickar växelvis åt höger, resp vänster och upprepar frasen "Ja" och "Tack".

Min bild av omvårdnads-Sverige är ju tillspetsad och cynisk. Naturligtvis medvetet. Jag driver en tes såklart, retoriskt knep. Vad jag vill säga är att skall vi få kvalité inom vården så måste det byggas underifrån. Kvalité byggs av starka undersköterskor som får växa i sin yrkesroll och som kan påverka sin arbetsmiljö.Som rä självständiga INDIVIDER som får vara trygga och kunna arbeta heltid och kombinera det med ett privatliv. Hur kan man förvänta sig att vården av våra gamla skall bli så bra som möjlig utan att de som skall utföra dom ses som en resurs som MÅSTE FÅ KOSTA?! Omvårdnaden av våra äldre byggs av undersköterskor! Och vill vi ha det så, eller vill vi ha leende, viljelösa ja-sägande robotar?!  Jag tror att våra politiker får tänka både en och två gånger om vi inte snart skall stå inför en gigantisk omvårdnadskris!! För snart finns det inte så många som är villiga att arbeta under ständigt försämrade villkor och med hot, våld och kränkningar som vardagsmat..

Amen!

Tack Fortum, för maten!

Idag tackar vi Fortum för maten! :-) Ja, inte bakstavligen så att de stod för maten... men.. eftersom de hade underhållsarbete och hade brutit elen mellan 10-13 här så kom jag på den brillianta idén att vi skulle grilla korv ute till lunch. Mer avancerat än så behövs oftast inte. Grillad korv å bröd, lite saft.. solen. En vanlig onsdag. Det förgyller dagen. En dag som ändå har ägnats åt att va hemma för sjukdom.. Ingen prettolunch precis, men helt okej!!

Det slår mig ofta hur lite det behövs för att de skall bli något lite extra sådär i vardagen. De behövs inga stora prettoarrangemang utan det lilla duger oftast rätt bra. Att ta med sig en saftflaska och några Mariekex i en burk.. cykla iväg några hundra meter och sitta och äta och kika.. upptäcka stenar, kvistar, träd.. balansera på stigar där man inte så ofta går.. istället för att sitta hemma vid köksbordet och ta en liten fika.

Jag tror mycket av spontaniteten försvinner i vardagen och vi missar så många tillfällen till något lite extra för att vi går och tänker på att det skall vara så avancerat och omständligt. det behövs inte en matig bönsallad med 18 ingredienser, hembakat bröd, smootie samt 4 sorters frukt för att packa en liten utflyktskorg. Det duger bra med lite saft och Mariekex.. ostmackor.. huvudsaken är att det blir gjort.. något litet som bräcker av från vardagen. Det lilla betyder så mycket, i det stora....

Dagens rapport från striderna i de övre regionerna

Ganska länge har kriget pågått. "Fientliga styrkor" har slagit till och strider har pågått i de övre regionerna av "landet". Under hela vinterhalvåret har undantagstillstånd rått och ständigt uppblossande eldstrider och konfrontationer har ägt rum. Många "soldater" i landets armé har fått sätta livet och hela landet har till och från varit utslaget av strider.

Igår eftermiddag trängde de "Fientliga styrkorna" in i området "Auris" vilket framkallade stort lidande. Efter detta angrepp beslöt regeringen i "landet" att söka hjälp utifrån.

Men sedan idag på förmiddagen har "landet" fått förstärkning av ett specialiserat "elitförband" som landsattes. förhoppningen är nu att detta "elitförband" skall leta upp de fientliga styrkorna och oskadliggöra dessa under en 10-dagars offensiv.

Hårda strider uppges pågå mellan "elitförbandet" och de "fientliga styrkorna" under dagen och hela landet är lamslaget. Men tilltron till "elitförbandet" är stort under dessa 10 dagar som offensiven kommer att pågå.

I rollerna:
Fientliga styrkor = virus och bakterier som drabbar organ i de övre luftvägarna
Landet = Min kropp
Soldater = Immunförsvaret, vita blodkroppar
Auris= (lat) öra
Elitförband = Antibiotikat Cefamox

Jag har bestämt mig

Jag har bestämt mig. Jag har bestämt mig för att mitt barn aldrig skall behöva se mig berusad. Inte i någon form. Aldrig någonsin.

Angående den kvinna som blev stoppad från att ta ytterligare ett glas vin då hon ammade sitt barn så tillhör jag den del av befolkningen som tycker att bartendern agerade förnuftigt och visade civilkurage och är värd all heder. Jag tycker inte att det handlar om någon moralpanik och/eller någon form av nedsättande syn på kvinnor. Tvärtom! En bartender som bryr sig om andra värden än att sälja mer, mer, mer...

Så jag bestämde mig tidigt, att aldrig någonsin skall mitt barn ska behöva se mig berusad. Aldrig skall han få se mig förändras, bli flamsig, prata och bete mig på ett annorlunda sätt än annars. Aldrig skall han behöva känna att jag luktar annorlunda. För jag är av åsikten att där alkoholen rinner in så rinner omdömet ut och det skall inte barn behöva bli en del av.

Jag är inte nykterist och jag vill ogärna moralisera över andra människors dryckesvanor, det jag vänder mig emot är att dricka i barns närvaro. Nu syftar jag inte på de föräldrar som har grava alkoholproblem, där barn lever i missär, för där antar jag att de flesta har liknande syn på. Utan jag syftar på det typiska, svenska helg-och festdrickandet. Där människor blir allt från lite lätt salongsberusade till mer eller mindre fulla. Det är helt okej att vuxna människor ägnar sig åt det, tycker jag. Men, låt inte barnen bli en del av detta.

Vid berusningens grader ändras ju vårt beteende. Vi pratar annorlunda, vi uppträder annorlunda.. Vi umgås lite annorlunda. Många upplever sig bli mer avslappnade och lössläppta. För barn som ser sina föräldrar uppträda annorlunda än vanligt skapar detta en otrygghetskänsla och det hela kan upplevas som skrämmande. Och det skall aldrig mitt barn behöva uppleva.

Aldrig någonsin skall han behöva vara ängslig och känna sig orolig inför helger, pga risken att det skall festas. Aldrig skall han behöva skämmas över mig för att jag blir berusad och halvhånglar med en manlig bekant i umgängeskretsen. Aldrig skall han se mig skratta hysteriskt, vingla på alltför höga klackar och spilla vin på väninnan. Han skall inte behöva uppleva bråk och tjafs inom familjen pga alkohol. Han skall slippa se mig sitta och lipa med mascaran rinnande nedför kinderna pga förstärkta känslor av alkohol och han skall aldrig behöva vakna och komma upp till ett köksbord fullt i halvurdruckna glas, flaskor, cigarettfimpar et.c.. Och aldrig någonsin skall han få en God Natt-puss av mig som luktar alkohol..

Det kanske låter moraliserande och Pretto, och okej, då är jag det. Men det är valet jag har gjort. Och jag har gjort det utifrån min livserfarenhet. Jag har sett alkoholens baksidor både ur ett vuxet och ett barns perspektiv. Och för mig är det en självklarhet att aldrig utsätta mitt barn för det. Jag moraliserar inte över andra människors drickande, så länge de gör det i frånvaro av sina barn. Jag tycker att människor, även föräldrar, skall få festa och ha det som många anser är roligt, att bli berusade et.c, men låt bli att göra det i åsynen av barnen.

Precis när det var som bäst..

Precis när det är som bäst.. Efter några dagar av gråkallt vårväder så återkommer värmen. Sol och härligt vårväder. Så tillbringar jag förmiddagen med att göra i ordning lite på altanen. Skurar bort vinterdamm från utemöblerna och sätter fram lyktan.. en duk, letar efter lite harmoni.. Planerar att sitta där och äta middagen, i lugnet och i solen.

Precis som katterna lagt sig tillrätta under tallem och jag satt ned min ända på en av utemöbelsstolarna.. Precis så, när allt känns som bäst. Då startar INFERNOT.. Maskinen from hell och jävulens verk. Gräsklipparen!!

Under hela den här långa, kalla och rätt obehagliga vintern som har varit hade jag lyckats gå och förtränga det som förmörkar mina somrar. Motorgräsklipparn from Hell. Hela den onda armén av väsnande och luktande helvetesmaskiner har stått i godan ro och laddat hela vintern. För att, precis som korna så de släppt ut på grönbete, leva upp och fylla hela min tillvaro med sitt ljud.

Så det var bara att lyfta på sin feta häck, få med sig katterna in, stänga altandörren och ställa in planerna på att äta middag inne. Härdad.. borde jag vara. Det är inte sällan mina sommarplaner och mina sommardagar ser ut så. Och jag får ändra mina planer... Det är då jag önskar att jag bodde i ett öde hus långt ute i skogen, fjärran från allt ljud från onda gräsklippare i villaområdet.

Skall vi koppla av en stund på soffan efter en tung dag på jobbet, skall vi ta en fika ute på altanen, har jag tänka mig att sätta mig och läsa lite ute.. då kommer Motorgräsklipparen from Hell och formligen fyller mig med sin uppenbarelse. Ljudet stressar mig något så alldeles kopiöst. Det får varenda muskel i min kropp att spännas. Och om mina öron kunde, så skulle de fällas ihop. Mina axlar åker upp till öronen och jag känner hur jag andas någonstans uppe i halsgropen. Ljudet borrar sig genom min hud, genom alla vävnader och ända in i benets innersta märg. Där sitter det och skallrar som en betongborr. Det är hetta och kyla på samma gång, och det är hårt och skärande. Stresshormonerna pumpar så fanns det en adrenalinmätare i närheten skulle den slå varvrekord..

Det här är nackdelen med att bo i ett villaområde. Och det kan nog tyckas va en skitsak egentligen, men när man, som jag, har en sjukdom som gör att sinnesintryck blir "felaktiga", då är en motorgräsklippare en Helvetesmaskin som alltid skall ställa till ett inferno när allt är som bäst...

Så mycke jag inte visste att jag behövde...

Världen är full av grejer som jag inte visste att jag behövde. Överallt finns dom! :-) Och jag är ganska bra på att leta upp dom också!

Jag är aktiv inom sporten loppis. Det ÄR en sport.. att leta upp bra loppisar och rätt prylar. Det är himla kul att leta.. kika, vända och vrida på alla grejer. I jakten på grejer som jag inte visste att jag behövde. Grejer som passar in i mitt hem. Grejer som skall kunna sätta den där rätta personliga prägel på vårt hem.

Jag letar inte nödvändigtvis FYND.. eller, ja.. kanske skall definera ordet FYND.. dyra märkesgrejer som kostar typ ingenting. Inte nödvändigtvis, utan det är grejer som liksom "passar in".. En liten skål i vitt med blått mönster som passar in på min fläkthylla.. en vacker glasflaska.. en fin kaffekopp till E´s dagis. En liten  grej för en femma som kan göra mig så smålycklig..

Förvisso börjar mitt hem på att bli ganska fullt av dessa små fynd, guldkorn.. nu. Och då har jag inte nämnt förrådet och vinden.. Men ändå kan jag inte låta bli att leta, leta.. i jakten på den perfekta lilla prylen som skapar den totala harmonin i ett litet stilleben på hallbyrån.. på trädgårdbordet.. i köksfönstret... :-) Så jag letar vidare efter... saker jag inte riktigt visste att jag behövde ;-)

På bilden ovan står från vänster.. 2 ramar som jag köpt på ANKIS LOPPISi Hånsjö (Mitt favoritloppis!!). I dom två latinska citat som jag själv skrivit ut.. Sen kommer lite nya prylar blandat med gammalt.. Lavendel i kruka kommer från RUSTA.. Ängeln som sitter på en piedestal minns jag inte vart jag köpt, men den har funnits i min ägo ett tag.. Glasburken är från GEKÅS och den vita minipottan har jag köpt på SOLARETUREN i Karlstad. Och alltihop står på det bord som jag tidigare i år köpte på HAGENS loppis, som jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med...

Mina vita drömmar

I dagarna har jag och sonen i stort sett slutfört ett gemensamt projekt. Vi är i princip klara med hans lekstuga. Den stackars stugan som stått övergiven har genomgått en total makeover och fått ett nytt liv. Tacksamt har vi tagit emot hjälp med taket av grannen och Ulf, annars har jag stått för det mesta av det andra jobbet. Skrapat bort massa gammal färg, målatmålatmålat... skruvat hyllor och dekorerat. Och jag får lov att säga att jag är ganska nöjd med resultatet. Och E med :-)

E ville från början ha ett café och butik i sin stuga, men ändrade sig sen till att bara vilja ha ett Café. Och den gamla förfallna lekstugan har förvandlats till ett litet minicafé :-) Med hjälp av loppisfynd så har vi fått till det. Och med ganska mycket vit färg.. ;-)

Och jag har fått leva ut mina vita drömmar jag med. Jag brukar alltid säga att om jag vann en fet sunmma pengar så skulle jag starta ett Trädgårdscafé.. Exakt var det skulle ligga vet jag inte så noga, för tillfället är jag mest nöjd att gå omkring och drömma om mitt café. Det skulle i alla fall ligga i en lummig trädgård. Och det skulle vara ett VITT tema. Vita Caféet skulle det heta, och det skulle se ut ungefär som E´s lekstuga, fast i större format då :-)

I mitt VITA CAFÉ och i trädgården runtom skulle det råda total harmoni. Vitt hus, vita väggar.. vita möbler. I lite olika nyaner av vitt. Från krämvitt till snövitt.. lasyrvitt.. Det lugnet som det vita ger. Vita möbler med patina i Shabby stil. Och porslinet skulle påminna om något sånt som gamla tanter har i sina skåp.

I mitt café skulle inget serveras som hade engelskt, amerikanskt, italienskt eller franskt namn. Svenskt.. klassiskt. Traditionella småkakor, bullar bakade med smör och med mycket nystött kardemumma, mjuka pepparkakor.. mackor med ost, skinka.. Glass skulle jag givetvis ha på menyn också. Och helst skulle allt vara lokalproducerat och ekologiskt.

Allt skulle vara småskaligt, personligt och fjärran från storstädernas take-awaystress.. Jag skulle gå omkring i vita och fluffiga kläder från ZIZZI och från högtalarna inne på det vita caféet skulle det komma lite diskret, låg, harmonisk musik.. Gärna Björn J:son Lind... Levande ljus.. Alltid! Vita såklart - allt annat i ljusväg borde förbjudas.

I trädgården skulle det via temat forsätta. Vitsippor.. en hel matta på våren. Liljekonvaljer, vita syrener, vit brudspirea, Jasminer, Änglatrumpeter, liljor.. av alla de slag. Rosor... Där kan jag tillåta lite andra färger än vita. Tidigt på våren skulle det finnas massa vita penséer.. Syrenhortensior.. Kastanjeträd skulle jag ha ett par. Och några vackra kärsbärs- och äppelträd. Under dom skulle det stå gammaldags vita trämöbler på sommaren, där gästerna skulle sitta i solen och njuta av kaffe och tilltugg. Och solen skulle alltid lysa och de lummiga träden ge skugga.

Drömma är fortfarande tillåtet va?

Hoppa av sponsorsavtalet?!

Hörde på Radio Värmland nu på förmiddagen, ett inlägg av en av mina favoritkrönikörer, Håkan Jäder. Han var klockren och satte ord på det jag funderat på ganska länge. Knivskarpt i vanlig ordning.

Ämnet för dagen handlade om monarkin. Och dess verksamhet som vi är med och sponsrar. Och som både jag och Håkan Jäder helst inte vill vara med i längre. Jag har inget personligt emot emot Kungen eller hans familj rent personligen, som sagt. Men jag känner att jag helst inte vill vara med och betala deras liv och leverne.

Drottning Silvia gör säkert nytta med sina projekt för utsatta barn, och Kungen.. tja.. Och vår Kronprinsessa.. Men varför i hela friden skall vi sponsra Carl Philips lek på racerbanan och Maddes festande och shoppande?! Vad gör de för nytta för Sverige - rent krasst.. Bra PR.. representation.. Jaa, men har det egentligen någon betydelse. Två stora företag skall sluta ett avtal, tror någon då, på fullaste allvar att Prinsessan Madeleines resor till Manhattan eller Carl Philips svischande på recerbanor har någon betydlese?! JAG tror inte det.

De som tror det och köper konceptet skulle väl kunna vara med å fortsätta sponsra, men vi som inte köper det resonemanget, skulle vi inte kunna få slippa?! Jag kan tänka mig så åtskilligt mycket annat som jag skulle vilja vara med och sponsra och som jag tror skulle ha större betydlese för Sverige som nationalstat och Sverige som exportland. Och jag har ingen lust att vara med och sponsra Maddes eller Carl Philips shopping, festande och resor...

I stort sett alla områden har på senare år drabbats av besparingskrav men vad har hänt med "bidraget" till Kungahuset?! Och på andra områden kallas människor som är beroende av pengar för bidragsberoende och ses som ett problem... Men vem skulle komma på att kalla kungen, Silvia eller Daniel Westling för bidragsberoende.. Nej, som sagt, jag skulle gärna hoppa av det här sponsringsavtalet...

The House of Ellioth

Vi har blivit med ett litet Minihus! :-) En lekstuga! :-) E har länge önskat sig ett eget litet hus och mamman har inte varit svårövertalad i det här fallet, eftersom hon själv hade en lekstuga som barn, och hade mycket roligt med och i den! Och det barnet på Skolvägen önskar, det får barnet!

I lördags flyttade den in hos oss. En övergiven och aningen ledsen gammal lekstuga som det inte lekts i på länge. Som bara stått och längtat och väntat. Som känt sig ensam och övergiven.. En stackars gammal medfaren stuga..

..Skall nu få nytt liv!! :-) Jag är ungefär lika glad och förväntansfull över stugan som E, eftersom den väcker min skaparlust! :-) Har storstilade planer för den och jag hoppas att få sätta igång snart. Det skall tvättas och det skall skrapas och det skall målas. Stugan behöver ett nytt tak, fast det är tyvärr över min förmåga. Men målas skall det göra, och det kan jag!

E har bestämt att han skall ha cafe och butik i sin stuga. Och det skall han få! :-) Jag längtar till att få komma ut på Loppisar och leta grejer till huset! :-) Vi har fått ett gemensamt projekt, E och jag! :-)

Ett säkert kort..

Idag tänkte jag delge er ett säkert kort på bakningsfronten! :-) Ni har säkert testat det, eller smakat.. men här kommer min variant av SILVIAKAKA!! :-)

3 ägg
3 dl socker
3 dl mjöl
3 tsk bakpulver
1,5 dl kallt vatten

Ägg och socker vispas till fluffigt skum. Resten av ingredienserna blandas försiktigt i smeten. Grädda i bakplåtspappersklädd långpanna, 15 minuter i 175 graders ugn.

Glasyr:
150 gram smör
1,5 dl socker
2 äggulor
3 tsk vaniljsocker

Smält smör tillsammans med socker. Blanda i äggulor och slå av värmen. Vispa!! Blanda sist i vaniljsockret. Bred över den avsvalnade kakan.

Garnering:
Riven kokos


En enormt lättbakad kaka som brukar gå hem hos de flesta. Enkel att komma ihåg receptet, det blir mycket och den passar i de flesta sammanhang!! På bilden ovan har vi gjort kakan i en speciell "spring edition". Vi har alltså skakat kokoset tillsammans med lite grön karamellfärg! :-)

Good Luck å trevlig fikastund!!!

I love Zizzi

Idag tänkte jag att göra en Blondinbella! :-)  Jag tänkte göra lite reklam och dela med mig av shoppingtips!

Jo, när det nu är så att man är ett fetto så är det inte alltid lätt att hitta bra och snygga kläder. Många designers verkar tro att alla fetton har en förkärlek för murriga färger, tråkig design eller att alla fetton är äldre damer som gillar stil och design för just.. äldre damer.

MEN.. det finns ett underbart lysande undantag!! :-) :-) Som insett att fetton kanske oxå vill klä sig både snyggt och praktiskt. Och givetvis hittar vi denna design i landet som fattat vad snygg design är, dvs DANMARK!! Våra grannar i söder har inte bara Mads Mikkelsen, de har även bästa och snyggaste designen i många kategorier

Och Zizzi nu då, ett klädmärke för oss som inte har size zero.. och som inte vill se ut som en murrig tant iklädd ett stort, illa sittande tält. Kläder för vuxna, helt enkelt. Som känns bra att bära när man är en 40-taggare. Inte tant, inte för 22-åringar. Inte vulgärt, inte tråkigt.. bara väldigt snygga och genomtänkta kläder! Både moderna och tidlösa kläder men med en mycket snygg design som genomgående röd tråd. Och jag kan verkligen VARMT REKOMENDERA andra fetton eller kvinnor som har lite vackra kurvor detta märke! för i Zizzi-kläder känner man sig bekväm och snyggt klädd! Nu är det ju tyvärr så att med kläder i bra kvalité och snygg design så följer oxå ett skapligt högt pris. Men många gånger är det värt det. Sen finns det ju både second hand och det finns REA.

För värmlänningar kan ja upplysa om att en Zizzi-butik finns på köpcentrat i Charlottenberg. Eller, det fanns iaf en i höstas när jag var där, jag hoppas den finns kvar!! Vidare så har Ellos en del av deras sortiment!!

Länk till Zizzi: http://www.zizzi.dk/

Hjärtat som fick lov att växa.

Nu skriver jag ETT ENDA inlägg som behandlar detta ämne, sen är det slutdiskuterat från mitt håll. Jag är nämligen ypperligt trött på att föra den här diskussionen men ibland är det nödvändigt..

Jag har burit två barn i min kropp och jag har fött två barn. Men jag har bara ett barn som lever med mig här idag, som bekant. Mitt förstfödda barn föddes, som jag tidigare berättat, sovande i den eviga sömnen. Det är utan jämförelse den största sorgen i mitt liv och det kastade omkull mitt liv totalt när det drabbade mig. Det förändrade mig i grunden. Den jag var innan är inte den jag är nu.

När mitt andra barn föddes, i högsta graden levande. Skrikande med en frisk och stark röst.. och med vakna, pigga och levande ögon så föddes även jag åter igen. Jag blev en annan person då, denna tidiga morgon i slutet av april 2006. På operationsbordet.. omtöcknad och utsliten efter fyra dygns förlossningskamp så föddes en mamma. En "riktig" mamma.. en mamma till ett levande barn. En mamma som bara såg sitt LEVANDE barn, med alla de vackra dragen, så perfekt och fulländad. Och hans skrik talade om att han LEVER!! Han andas, hans hjärta slår, han har två armar och två ben och en röst som fyller en hel operationsavdelning. Att hans huvud är deformerat och mer liknar en smurfs mössa, efter denna långa kamp, det ser jag inte då. Det ser jag först på bilderna efteråt..

Idag är mitt "jordebarn" en mycket vacker, klok och perfekt varelse som snart blir fem år. Mitt första barn är, som vi säger, en Ängel. Som inte finns hos oss fysiskt, men som finns hos mig ändå. Alltid - i minnet. Alltid i tanken. Vi föräldrar till Änglar som senare får syskon får leva med dessa två mycket stora paradoxer, den största sorgen och den största glädjen. Jag brukar förklara det som så att när man lever med dessa paradoxer, den största glädjen och den största sorgen, så måste hjärtat växa, så man skall få plats med dom båda.

Tyvärr växer inte hjärtan på samma sätt på stora delar av omgivningen. Jag önskar verkligen ingen annan att dela vårt öde!! Absolut inte. Jag kräver inte, eller förväntar mig inte, att någon som inte drabbats skall förstå. För det är omöjligt. Det går inte - lyckligvis. Man kan ana, man kan försöka.. Och rätt ofta händer det att omgivningen ifrågasätter oss Änglaföräldrar, som sen begåvas med små levande jordebarn.. Det händer mig och det händer mina "sorgesystrar" och "Sorgebröder".

När man får ett levande barn så händer det att människor tänker, och även uttalar sina tankar, om att man skall bli "som vanligt" igen. Nu skall man bara glädjas, allt skall vara bra och alla sorger skall vara glömda.Jag vill verkligen inte tro att människor har onda avsikter med detta, utan mestadels vill oss väl. Men dessa förväntningar och dessa kommentarer skär som knivar och skadar en mer än man kan ana (??) När man upplevt den största sorgen av alla så blir man inte "som vanligt", eller "som förut" igen. Personligen kan jag säga att en stor del av mig dog den där novemberdagen 2004 när mitt första barn konstaterades död. Den jag är nu är en helt annan människa.  Jag är idag en fullt fungerande (nåja..) social individ men den egenskapen att jag upplevt en mycket stor sorg. Det är en del av mig. På gott och ont.

Alla som fått barn kan nog skriva under på att det är det största man kan uppleva, och jag är den första som skriver under på det. Inget här i livet kan ens komma i närheten av upplevelsen av att bli förälder, att begåvas med ett barn. När min son föddes så förändrades ALLT, och jag älskade det! Det finns inget större, inget viktigare och inget som ens kommer i närheten. Han är min dag, min natt, min sol, min måne..Att se sig själv i sitt barns ögon, det är det största av allt.

När min son kom in i mitt liv kom han i mycket att bli som balsam för en mycket trasig själ. Han har hjälpt mig att bli hel igen. Men, nu kommer jag till det viktiga.. Ett barn kan inte ersätta ett annat! Tro aldrig det. Den största glädjen kan inte få den största sorgen att försvinna. MEN.. Notera detta; Den ger sorgen konkurrens om utrymmet. Sorgen får inte längre övertaget, sorgen är inte längre ensam diktator i mitt liv. På grund av dessa två stora händelser, eller tack vare.. välj själv, så har jag varit tvungen att VÄXA. Växa emotionellt. Jag har fått lära mig att leva med den största glädjen OCH den största sorgen. Jag tror inte på tanken att stora och svåra skeenden bör eller skall förträngas och/eller inte låtsas om. De LÅTER SIG INTE förträngas så lätt. För innan man vet ordet av, av någon händelse, så kommer de åter upp till ytan, med ränta...

Jag brukar försöka att kasta av mig de här kommentarerna, tyckanden.. åsikter. Mumla inom mig att det handlar om människor som inte vet bättre. Men mitt skal är inte alla dagar så starkt. Vissa dagar letar sig en vass eller korkad mening under min skottsäkra väst, och river upp ett hål av dessa oförstående ord.

Jag kommer aldrig någonsin att acceptera DET som hände mig, men jag har accepterat ATT det hänt. Notera skillnaden. Det är en del av mig, åter. Jag kan inte få det ogjort, då hade jag gjort det. Jag kan inte få händelsen att försvinna, för det kommer den inte att göra. Så vad kan jag göra?! Lära mig att leva med det och försöka bli en bättre människa PÅ GRUND AV detta.

Jag lever idag ett bra liv med min son. Vi lever inget lyxliv, jag är ingen prettomorsa som är felfri och gör allt rätt, men vi har det bra. Jag är den enda mamma min son har, och lyckligtvis är hans referensramar något begränsade. Han vet att han har ett syskon som dessvärre blev en Ängel, fast än så länge förstår han ju inte vad det innebär. Jag gör mitt yttersta för att han skall bli en självständig, socialt fungerande människa med de värderingar som jag anser vara goda. Helt subjektivt förstås. Vi lever vår tillvaro utifrån de förutsättningar som är här och nu. Mycket kunde önskas vara annorlunda men istället för att spekulera i det så lever vi utefter de förutsättningar vi har. Även det faktum att jag även lever en stor sorg.

Det är genom att uppleva glädjen och lyckan i att vara förälder och allt vad det innebär, som sorgen fått ett nytt ansikte. Innan jag visste, hade jag ju ingen konkret bild. Jag visste, med andra ord, inte vad jag hade förlorat, till fullo. När jag satt där, med mitt levande barn.. på sommaren 2006.. och upplevde lyckan, den fullständiga lyckan, så hann även sorgen ikapp mig. Det gick upp för mig vad jag OCKSÅ hade förlorat.

Försök se dessa två saker som två skilda saker. Världen är inte antingen eller, svart eller vid. Tillvaron är mer mångfacetterad än så. Och, för att tala klarspråk, jag älskar inte mitt barn här på jorden mindre bara för att jag sörjer det barn som jag inte fick. Det är två skilda saker. Att jag sörjer det barn jag inte fick är inte samma sak som att jag inte glädjer mig åt det barn jag faktiskt fick!! Jag förstår att man inte, till fullo, kan förstå. Men snälla, acceptera detta, ifrågasätt inte allt. Påstå inte sånt som du inte vet och respektera våra känslor. För, som jag tidigare skrev, att leva med ett barn på jorden och ett barn i himlen är att leva med den största glädjen OCH den största sorgen. Det är två delar av ett hjärta som fått växa och det ena utesluter inte det andra.

Tack! Nu har jag sagt detta och jag tänker inte lägga mer energi på argument och försvar i frågan!

Inget för LCHF-anhängare....

På begäran.. den socker- och fettstinna bananpajen. Barnsligt god och busenkel. Receptet sägs komma från Iowa...

17-18 Degestivekex
100 gram smör (not att ja skriver SMÖR!!!)


50 gr smör
2 dl florsocker
2 tsk vaniljsocker
2 äggulor

bananer i skivor.. typ 2 stk


krossa kex och blanda med smöret till en smidig massa. Görs enklast i en matberedare.
tryck ut i en pajform. Grädda 10 minuter i 175 graders ugn

blanda ingredienserna till "fyllningen" och vispa så det blir pösigt och smidigt. Bred på den SVALA pajen. Toppa med skivade bananer

Tips: Ja brukar använda extrasaltat smör, eftersom de salta ger en perry brytning till allt de söta!!

Dagen som aldrig blev...

27 mars 2005.. var dagen som aldrig blev. Eller, den kom väl, men för mig blev den inte som den skulle ha blivit. 27 mars 2005 skulle mitt förstfödda barn ha fötts. Om inte om funnits.. om inte det värsta hade hänt, om inte de jävla bakterierna och sjukvårdspersonalens nonchalans hade gjort att ett barn somnat in i den eviga vilan innan barnet hade hunnit födas.

27 mars 2005.. jag minns inte dagen, den är förträngd i de svarta hålen i min själ. Jag tror inte jag vill minnas allt. Hur jävligt allt var. Hur fruktansvärt arg jag var på.. ALLT!! På livet, på sjukvården, på alla orättvisor, på alla andra som fick barn och framför allt på mig själv. Självförakt var en mild västanvind av vad jag kände för mig själv. I de mörkaste stunder kände jag att det var jag själv som dödat mitt barn, pga min sjukdom. Och att jag inte förtjänade att leva pga det.

Dödslängtan - var skall en mamma vara om inte hos sitt barn?! Och var fanns mitt barn?! På Patologen i Uppsala, därefter kremerad och sen i minneslund.. Rent fysiskt. Det är en sån smärtsam och absurd sanning så jag tror inte man kan ta in det, inte fullt ut, inte allt samtidigt. Men mitt barn fanns sovande i den eviga sömnen och ack så många gånger jag längtade dit jag med.

Pendlan mellan förtvivlan, över denna hemska sanning.. ett försök till att hitta en mening i livet som blev. Längtan efter något nytt, skulle jag åter få bära ett barn i min kropp och skulle jag någon gång få möta mitt barns blick, ett levande barn?! dessa kast, från hopplöhet till att försiktigt våga ta ett litet steg på den sköra isen.. att våga börja hoppas.. att våga börja leva igen. Eller lägga sig ner och dö?!

Mars fula hån. I det grå, det kalla.. det kyliga. Mars hånskrattar åt hon som inte fick något barn. Hon som hade planerat att få dra en barnvagn fick gå ensam. Gå, gå, gå.. gata upp och gata ner.. runt Arvika stad.. mil efter mil, dag efter dag.. Gå, gå, gå.. fly från ångesten. Fly från föraktet.. fly från allt och låta tårarna strömma nedför kinderna i takt med musiken i MP3-spelaren. Steg efter steg.. gå lite till, så kanske ångesten släpper lite. Spring, spring, spring..

Noga vart man går.. välj rätt väg, rätt tid. Vill inte möta deras ansikten - de som drar barnvagnar. Jag vill inte se dom, jag orkar inte..Jag hatar, ångesten växer i magen som en stor illasinnad tumör. Hem - kräks! Kräks ut ångesten. Jag känner hat och avundsjuka - vad har de gjort för att få ett friskt, levande barn?! Varför är de bättre än jag?! Låt mig slippa höra ett barns skrik och låt mig slippa se de hånflinande tidningarna som vänder sig till föräldrar eller gravida, stå där i tidningsstället på ICA och hånflina mig rätt i ansiktet, när jag står i kö för att handa.

27 mars 2005... du hemska, hånfulla, ångestladdade och sorgfyllda tid. Så långt undan, men ändå så nära. Du är en del av mig, vare sig jag vill eller ej. Idag, 27 mars 2011 så kan jag tänka som så att jag tycker så fruktansvärt synd om den människan som i sin sorg och så full av ångest gick omkring. Så många försök att fly från ångesten.. hennes pendlande, mellan det svartaste dödslängtan och de försiktiga stunderna av hopp. Jag skulle vilja gå fram till henne. Ta hennes hand, hålla den länge och säga: Det blir bättre, du tror mig inte, men jag vet.. Hålla hennes hand länge, blåsa på henne så hon fick fart i livet igen och hålla henne under armarna så hon orkade framåt.

Jag är tacksam för de som fanns där för mig då, som gav mig vingar, när jag glömt hur jag skulle flyga.. Ni vet vilka ni är. Och mitt älskade barn, jag tänker på dig varje dag. I din lillebror letar jag efter tecken från dig och undrar vem du hade blivit.. hur du skulle ha sett ut. Du är alltid en stor del av mig. Sov i ro, lilla barn. Sov i landet där inget kan göra dig illa...

Monstret i andra änden av luren

Nu tänkte jag skriva ett inlägg under rubriken "avslöjanden".



Jag är 41 år, tämligen normalbegåvad och med en relativt normal utvecklingsnivå, inga större psykiska störningar eller bokstavskombinationer. Men.. jag lider av den lite konstiga störningen att jag har TELEFONSKRÄCK! Ja vet, det är så löjligt så det finns inte!! Jag är en vuxen, normalbegåvad kvinna som tycker att det är hemskt skrämmande med telefoner. Att ringa vissa samtal, och då inte bara otäcka samtal till myndigheter.



Jag tillhör den delen av vår befolkning som ÄLSKAR den moderna kommunikationsrevolutionen när jag bara kan skicka ett mail, logga in på en webbsida eller liknande. Så underbart befriande att slippa lyfta luren, slå några siffror, sitta där å vänta medan signalerna går fram och sen.. staka sig och försöka få fram sitt ärende medan tungan växer i munnen och jag alltid lyckas snubbla på ordet.



Det är så löjligt så jag har god lust att skaka om mig själv för att jag är så löjlig. Jag vet väl mycket väl att det inte sitter någon monster med långa huggtänder och draksvans i andra änden av luren. Jag är fullt medveten om att jag har ett relativt välutvecklat språk och jag har vanligtvis inga talfel som gör att jag behöver bry mig. Men med en telefon i näven så får jag alla möjliga åkommor!! Å då spelar det ingen jättestor roll om jag skall ringa tandis och ändra tid eller om jag skall ringa CSN och be om anstånd om betalning av mina studielån..



Men, skall jag berätta något som är ännu mer crazy?! Jo!! Om och när jag skall ringa och/eller använda telefonen i mitt jobb då är inte något av detta något som helst problem för mig! Är det inte urlöjligt. Det är som att med arbetskläderna på mig så blir jag en annan människa som inte stammar, svetttas och knappt får orden ur munnen.. Crazy!!



Idag har jag utmanat min nojja och ringt Fucking Försäkringskassan!! Yes - den mest ondskefulla myndigheten av dom alla. Det gick bra, det BRUKAR gå bra, alla gånger.. Och jag tror inte att någon som jag pratar med ens anar att det är någon som inte gillar telefoner som de pratar med.. Enda incidenten som inträffade idag var att jag hostade i örat på en av FKs telefonister, men det hade inget med min telefonnojja att göra utan för att jag är allmänt rostig i halsen. Jag fick t om fram mitt ärende... Och varje gång jag klarat av det här så känns det så bra! Fast det är så himla löjligt.. vuxna människa....



Japp, nu har jag outat det här! Kanske är vi fler som "tror" att det sitter massa monster och svarar i telefoner som vi ringer till...?!

Personliga vårtecken

Jag har några personliga vårtecken som jag tänkte bjuda på. När det känns att våren kommer till denna drygt 40-åriga kropp.. Ett tecken är att jag börjar vakna tidigare. Fullt logiskt. Ljuset såklart. Och det känns faktiskt lite lättare att vakna med. Även om det sällan känns frivilligt att gå upp klockan 5.00 en morgon så känns det inte på samma sätt som under midvintern. Då känns det som att utöva våld på sin egen kropp. Nu kan det kännas skapligt, jag överlever.  Och att gå upp 6:30 känns nästan naturligt.

Ett annat tecken från mitt håll är att grannen i år med vann tävlingen om vems uppfart och plattgång som först blev snö- och isfri. Medan det fortfarande är hård is och fulsnö på vår plattgång och uppfart.. Grannen sopar upp resterna från vinterns fågelmatning.. Medan det hos mig dyker upp nya lager med utfodring allteftersom snön smälter undan. Idag såg ja hur det satt några sparvar och pickade i resterna av en misslyckad chokladkaka, som kommit fram... Grannen sopar framför sin trappa, runt husknuten och den avsmälta plattgången. Medan det, hos oss, ligger kvar rester av kvistar som vinterstormen rivit loss.. fulgrus som jag sandat med.. rester av ljuskoppar till de otal värmeljus som jag tänt.. en och annan tändsticka kommer fram också.. Medan jag iaf tänker tanken att i år skall jag köpa en ny sopkvast, en som inte har ett kort, avbrutet skaft. Kanske blir roligare att använda den om den är funktionell....

När det blir vår får jag omåttlig lust att äta våfflor med glass. Det gör jag iofs gärna en varm sommardag med.. eller en kulen hösteftermiddag.. Till adventsfika.. Men, när vårsolen kikar in så väcks lusten ännu mer. Varma, mjuka våfflor som serveras med glass. Det skall vara vaniljglass med strimmor av jordgubbssylt. Något mer som oxå smakar kalas såhär de allra första trevande vårvinterdagar är korv och bröd, som man äter ute i söderväggen. Första "melliset" utomhus.. De är ta mej fan bättre än oxfilé de..

När våren nalkas och med den påsk.. så är det enda gången som jag kan få en viss längtan efter att ta in något färgglatt i mitt hem. Att t om frestas av att ha något GULT eller GRÖNT i mitt hem. Det brukar sluta med att jag köper vita fjädrar till riset inne ändå.. MEN.. jag kan slå på stort och ha gult och grönt i riset ute.

Vår är också när mina vinterskor och min vinterjacka börjar på att bli trötta och sunkiga, och tittar bedjande på mig att i önskan om att hängas in på vinterförvaring. Ibland hörsammar jag deras önskan.. Ja hänger in, tar på mig något tunnare, övertalar mig själv om att det är precis lagom varmt...

Vår är det helt klart när jag kan gå torrskodd i mina Crocs för att hämta Posten. OCH samtidigt, göra detta utan påtaglig fara för liv och lem. Tjurig och korkad som jag är hämtar jag nästan alltid posten i mina Crocs. Vilket, vintertid, resulterar i att jag blir kall, blöt, snöig.. och.. riskerar liv och lem...

Vår är doften av smältande snö. Ja, jag skrev doft.. lukt.. stank.. det varierar ju. Men den där speciella lukten som blir när solen smälter snö, och den blandas med upptinat grus. Allra helst ackompanjerad av takdropp och fågelkvitter. Den där känslan av att nu är det något på gång. Den där bitterljuva känslan. Som på samma gång är beviset på att vintern ger upp, ger mig den där ångestklumpen i magen. Mars.. jävla mars! Jag hatar det du river upp inom mig. Jag hatar ångestklumpen du ger mig. Mars, varför kan du inte bara värma och tina min själ?

Vår är vårsolen som lyser in och smällt påminner om att nu är det dags att putsa fönster. Vår är det stränga påpekande fingret som pekar åt dig att det är dammigt, vintersunkigt och behöver städas. Ingen är väl så sträng och kritisk som vårsolen när den inspekterar...

Vår är när nya glassortimentet kommer. Och jag blir barn igen och har svårt att välja vilken av de nya glassarna jag skall testa först!

Pojken med de rosa byxorna

Idag fick min five-to-be till dagis med sina rosa byxor. Konstaterande att om någon av barnen säger något dumt om hans byxor så skall han tala om att han faktiskt gillar rosa och att han passar i rosa. Så klok är han. Så klok så det nästan gör ont. Det gör mig som förälder väldigt stolt.

Men egentligen, vi lever i år 2011... Egentligen BORDE ett par rosa velourbyxor inte vara något som skulle behöva ägnas någon energi åt, när de sitter på en snart 5-årig pojke. Men, fortfarande, år 2011, är det tydligen väldigt provocerande med rosa kläder på pojkar..

Jag tycker att det är makalöst att människor i vårt moderna, upplysta samhälle, år 2011, kan leva med föreställningen att valet av färger på barnens kläder kan spela in och påverka barnens liv. Att moderna, upplysta människor, år 2011, lever med föreställningen att rosa kläder på pojkar gör dom feminima och skulle markant öka möjligheterna att de skulle bli homosexuella eller liknande. Vad jag sent subjektivt tycker om dessa människor och deras åsikter skall jag undvika att skriva offentligt, då ja i så fall troligen skulle riskera att åtalas för offentligt förtal eller liknande.

Men jag tycker att det är sagolikt makalöst att det skall vara så otroligt provocerande för vissa människor om och att pojkar bär rosa. Att det skall röra upp sådana känslor och att det skall dra upp rädslor. Att homofobin skall slå till av en färg. Det måste väl nästan räknas som att tro på magi då man väljer att tro att man kan påverka en ung människans läggning, sociala liv och personliga egenskaper genom att välja en viss färg på deras kläder. Eller låter dom leka med en viss typ av leksaker..

Om det nu är så, att den teorin stämmer, att pojkar som bär rosa kläder skulle bli feminina, mesar och bögar, för att deras okänsliga föräldrar väljer att klä dom i vissa färger, då skulle jag vilja ha receptet på vilka färger jag som mamma skall välja resp undvika. Är det så enkelt så skulle jag inget hellre vilja än att göra de valen. Vilken färg skall jag välja för att mitt barn skall undvika att bli missbrukare? Och vilken färg skall jag välja bort för att han inte skall bli en kvinnoföraktande mansgris? Om jag undviker att klä honom i blått och gult samtidigt, kan jag då undvika att han får rasistiska åsikter? Om jag önskar för honom att han skall dela säng med ett rejält fruntimmer istället för en bimbo, vilken färg skall jag då välja?! Jag vore hemskt tacksam för receptet på detta, då den informationen gått mig helt förbi.

Mitt högsta önskan för min son är att han skall bli stark och lycklig i sig själv, och hitta sin väg till lyckan. Vem han kommer att dela sitt liv och sin säng med i framtiden är inget jag som mamma varken kan eller vill vara med och styra. Huvudsaken är att min son blir lycklig och hittar sin väg i livet. Han skall veta att han är respekteras för den HAN är och inte utefter om han har blå, vita, gråa, turkosa eller lila byxor. Det är så otroligt naivt och trångsynt att öht föra ett resonemang om att jag som förälder skulle påverka mitt barns liv genom val av färger på kläder. Jag har alltid haft ett medvetet tänk i min uppfostran att jag vill se min son som i första hand en människa och ett barn. Inte ett kön. Har mycket medvetet valt så könsneutrala färger, modeller och mönster på hans kläder som det varit möjligt. Han har alltid haft tillgång till alla typer av leksaker, som anses både för pojkar och flickor. Jag har uppmuntrat alla hans traditionellt sett "kvinnliga" sidor och stimulerat lekar med typiskt "tjejinnehåll". Jag vet inte hur mycket det kommer att påverka honom men förhoppningsvis kommer han ha något mer med sig i livet, än om jag helt struntat i det. .

Jag är så FETT attraktiv

Jaa, jag är så fett attraktiv så det är inte sant. Jag är het, jag är populär och jag har en magnetisk dragningskraft. Min kropp sänder ut signaler som verkar vara totalt omöjligt att stå emot.

Ja ja, ta det lugnt nu, jag har inte drabbats av något storhetsvansinne, jag talar naturligtvis inte om MÄN, jag talar om min förmåga att attrahera förkylningsvirus. På den marknaden är jag het. Jag inser hur mina slemhinnor i näsan bara flyter omkring och LÄNGTAR efter att invaderas av en hel armé av stridslystna förkylningsvirusar. Hur min hals sänder signaler som lockar till sig dessa onda små partiklar och hur mina luftrör formligen längtar sig blå efter att återigen fyllas av tjockt slem, omöjligt att hosta upp och att åter drabbas av känslan att inte få luft och....

För ett tag sen läste jag i en av våra stora kvällstidningars hälsospalt här på nätet att En riktig brakförkylning kan göra gott för kroppen... Som "Hon med klena luftvägar" så kände jag mig tvungen att titta lite bakom den rubriken.. Ja ville givetvis hitta något positivt i dessa jävla förkylningar som jag drabbas av. Och det hela handlade om att att en en rejäl brakförkylning kan stärka immunförsvaret och dels så påminner det en om att det är dags att varva ner.

Jaa.. Det är kanske så det är. Att det är en signal att det är varva ner .. Är det kanske en signal att jag borde varva ner mer när jag blir förkyld såpass ofta?! Att skita i det dåliga samvetet som drabbar mig varje gång jag måste vara hemma från jobbet.. Att faktiskt lyssna på kroppens signaler och inte vara vrång som en stenget och klämma i sig febernedsättande, nässpray och bita ihop... Kan de va så enkelt?

10 anledningar till varför jag hatar mars

1. Mars är en OND månad. Det bara ÄR så. Mars vill oss inget väl.. den är bara ond..



2. Mars kan bjuda på riktigt vackra dagar med solsken, takdropp, solen värmer och man kan i godan ro sitta på en spark och låta solens strålar väcka en frusen vinterkropp. MEN.. dagen efter kan jag ge mig fan på att det blåser, snöar och är minusgrader och grått igen. Mars LURAS! Mars låtsas att vara en vårmånad men det är inget annat än en flask, förklädd vintermånad.



3. Jag vaknar tidigt, pga ljuset. Men jag är ändå bara trött, trött, trött.. Serotoninet har tagit slut och jag har kört på reservtanken LÄNGE, LÄNGE...



4. Marssolen lyser obarmhärtigt på skitiga och solkiga fönster och plötsligt blir det uppenbart hur dammigt och vintersunkigt mitt hem är



5. Det blir halt! Is och halka får mig att känna mig som en stel, äldre dam på 84.. ungefär. Jag går spänd så jag får ont i höfterna och är livrädd att ramla.



6. Det är blött.. överallt. Barn blir blöta, vuxna blir blöta och djur blir blöta.



7. Vinterkläderna känns hopplöst tråkiga och längtar in till vinterförvaringen. Det blir lite för varmt med både vinterjackan och vinterkängorna dagarna då det är plusgrader, men fortfarande är det för kallt för att ta på de tunnare kläderna...



8. Mars innebär fulsnö. Skitig snö.. skitiga, gråsunkiga snövallar.. ännu värre.. gul snö! :-( Och när snön smälter undan så kommer det fram pikanta högar av hundskit...



9. Vinterkräksjukan är fortfarande still going strong och är det inte kräksjuka så är det förkylningsvirus. Jag känner mig så attraktiv - för virus....

10. den främsta anledningen! 27 mars 2005 skulle mitt förstfödda barn fötts. Men istället hade jag fått bidra med en Ängel några månader tidigare. Istället för att mars fick bli månaden då väntan tog slut och jag fick möta mitt förstfödda barns blick så har mars blivit till en månad som hånar mig. Gör lång näsa och lipar.. Haha för hon som trodde att hon skulle få bli mamma och istället fick gå med tomheten.. Hånet lyser i det gråa! Hon som hade planerat att dra barnvagn fick gå ensam med sin sorg och sin ångest.

Därför hatar jag mars....

Det övernaturliga...

I en av de stora kvällstidningarnas bilagor kunde man strax innan jul se frågeställningen om vilket övernaturligt väsen som man önskar vore verkligt... Så jag började fundera på vad jag skulle önska och kom på det!

TOMTEN!

Ja.. å nu menar jag inte den cocacola-röd/vita Hohoho-tomten som kommer med paket en gång om året, utan ORIGINALTOMTEN.. en gammaldags hustomte.

Tanken känns betryggande att ha ett väsen som tassar omkring och ser till hus och hem. Ser till att jag inte glömmer släcka ljus och vaktar runt ägorna när vi sover och/eller inte är hemma. Visst har jag hört att vissa såna där tomtar många gånger kunde bli ganska griniga och ställa till en del, men jag lovar, hade jag en sån Hustomte här på Skolvägen 1B så skulle jag hålla mig väl med honom. Jag lovar att jag skulle koka lite risgrynsgröt och ställa ut. Eller förresten, 2011.. skulle Tomtar vilja ha risgrynsgröt?! Skit samma, ja skulle se till att han hade gott om man och jag skulle inte störa honom. Inte kasta ut hett vatten eller så...

Och förutom att jag skulle önska att han vaktade lite över oss, kollade så inte jag glömde släcka ljus å så, så kunde jag kanske muta honom på något vis att han jagade undan de äckliga "mördarsniglarna" som invaderar trädgården på sommaren.. rensa lite kirskål (Tomtar kanske kör vego och gillar kirskål?!) slänga ut lite sand på vintern när det blir halt.. Kollade så inte vår panna krånglar när det är kallt och vi inte är hemma.. Ser till vad katterna gör...

Nämen, ja tycker tanken låter lite mysig och betryggande. Jag skulle gärna se att en Hustomte slog sig ner här. Om någon sån Tomte läser detta och för tillfället är arbetslös och/eller hemlös, så vet du att det finns en ledig plats här hos oss, och jag kan röja undan lite i vårt förråd och göra ordning en bädd där...

Om det praktiska med att ha en vit tygsoffa

Japp! Jag har en VIT TYGSOFFA... en 2 + 3 VIT TYGSOFFA, en Ektorp från IKEA. Och ja.. jag har en five-to-be och jag har 4 katter. Och JA!! Jag har hört det förut, hur otroligt opraktiskt det är att ha en vit tygsoffa när man har 4 katter och en five-to-be. Jag hör det jätteofta...

Men tänk att jag tycker det är jättepraktiskt och jag gillar verkligen min soffa. Vitt är min älsklingsfärg och varför i friden skulle jag då vilja ha en soffa olivgrön eller bajsbrun om min favoritfärg är vit?! Och jag gillar inte skinnsoffor.. DET kan jag gå med på att det säkert är hur praktiskt som helst, bara att torka av.. men det är något med dom som jag inte gillar. De känns inte lika välkomnande och varma.. mjuka.. att kura ihop sig i.

"Men Gud, vitt.. då syns väl fläckar direkt" och "det blir ju smutsigt direkt", säger folk.. Japp! Fläckar syns rätt bra på vitt men det är bra tycker jag. Då SER jag ju att det är smutsigt och kan tvätta bort det. Och Nej, vitt blir inte smutsigare än andra färger. Men istället för att jag skulle ha en mönstrad eller bajsbrun soffa som inte lort, smuts, damm, katthår och div annat sunkigt skulle synas på förrän det gått ganska länge så har jag en soffa som det syns - och därmed kan ja ta bort det. Innan det hunnit bli sunkigt och äckligt, ofärscht och.. Usch! Undrar hur många mörka, murriga, mönstrade soffor som är rena äckliga bacillbomberna och ett fall för tanterna i RENT HUS...

Jag gillar våra vita soffor. De är givetvis tvättbara överdrag på dom. Vore rätt korkat att tänka på annat. De passar hemma hos oss och de är fräscha och rena. Har köpt lite blandade filtar BILLIGT på ställen som ÖoB och RUSTA.. de gillar både sonen, mamman och pälsbollarna att kura in sig i och det skyddar sofforna. Med rätt mönster, färg och stil gör de dessutom sofforna snyggare.

Idag har dynorna i våra soffor varit ute på vädring och dammsugits noga. En dynas överdrag ligger i tvätten eftersom de var en fläck på den. Å nu är de vita, rena och fräscha! Härligt.

En liten parentes om vardagens funderingar här i träsket... Å du, du vet väl att VITT ÄGER!

Hur gick det till?!

Jaa.. hur gick det här till?! Att vår redan röriga och oorganiserade hall plötsligt hyste ett litet gammalt bord?! Jag ställde mig frågan när jag höll på att snubbla över det tidigt i morse då jag tassade ut på toa för att dra i mig en Citodon?!

Hur i friden hamnade detta bord i vår hall?! Jag hade ju kommit överens med mig själv (trodde jag i alla fall..) om att jag INTE skulle dra hem loppefynd som vi inte är i absolut nöd av.. Men ändå, lika fullt så stod där ett gammalt, slitet, vitt bord där och tittade på mig. Stod i vägen.. stod och hånflinade lite.. Hörde jag inte ett litet fniss då jag gick förbi det...

Eller så var det kanske så att det BAD till mitt veka hjärta att jag skulle omfamna det och låta det få en chans att slippa bli kaffeved. Jaa, så var det nog. Jag såg riktigt hur det försökte övertala mig om att hyllan under är bra att lägga tidningar och lite pysselgrejer på. Jag såg hur det berättade för mig att det redan var vitmålat och redan var avskavt och slitet, så jag skulle slippa allt jobb med att göra det som redan var gjort. Jag såg hur det berättade för mig att det var använt och begagnat och hade en själ.. Och jag såg hur bordet formligen hoppade på sina fyra slitna ben för att riktigt övertyga mig om att 25 kr var ju inga pengar...

Så jag smälte. Det var så det gick till. Jag glömde att vi bor på 78 kvadrat och för ett ögonblick trodde jag nog att det var ETT HUNDRASJUTTIOÅTTA istället.. Och jag såg alla möjliga användningsområden för bordet. Jo.. det saknas inte användningsområden egentligen, det som saknas är snarare PLATS..

Så för att göra en kompromiss med mig själv så har bordet tillfälligtvis fått flytta ut på vår altan.. Så skall jag ta mig en funderare om vi verkligen HAR plats och användning.. annars får jag väl piffa till dig lite och försöka kränga det på en egen loppis. Kanske det finns fler blödiga människor som smälter för gamla föremål med själ, som vädjar till det veka hjärtat i hopp om att få slippa bli kaffeved......

Om vikten av att ingå i ett socialt sammanhang..

Nu tänker jag filosofera om samhället i stort, här från mitt träsk. Jag gör det emellanåt. Om stort å smått i vår tillvaro. Jag vill påpeka att när jag kommer in på politiska ämnen så är det min helt egna och subjektiva åsikt och mina egna, subjektiva tankar som jag speglar. Jag har ingen referenslitteratur som jag bygger mina antaganden på och jag har inte ingått i någon statlig enmansutredning, utan, som sagt, det är en helt vanlig Träsktrollsmammas åsikter.

Jag är väl inte helt överens med allt vår sittande regering tycker och tänker, men en sak som de har drivit som jag tycker är en sund TANKE så är det tanken om SYSSELSÄTTNING och UTANFÖRSKAP. Jag delar vår regerings tankar om att motsatsen till sysselsättning och det utanförskap som det innebär är fruktansvärt destruktivt, både för individen och för samhället. Och då menar jag både arbetslöshet samt oändliga sjukskrivningar utan rehabiliteringsplaner och förtidspensionering av förhållandevis unga människor.

För att inte vissa skall behöva vässa klor och plocka fram storkniven i syfte att skära halsen av mig så menar jag givetvis inte att döende människor eller människor med obehandlingsbar cancer skall kastas ut på den öppna arbetsmarknaden! Eller att arbetslösa skall få flytta från hem och familj, 110 mil bort.. ungefär..

Nu tänker jag på de unga som inte kommer in på arbetsmarknaden. Som inte får jobb för att de saknar erfarenhet och som inte kan börja LEVA. Som inte får bli vuxna och får skolas in i den vuxna världen som innebär att man har ett arbete, man tjänar pengar, man betalar skatt och man INGÅR i ett socialt sammanhang. Istället är det ju idag många unga som står helt utanför och det tycker jag är fruktansvärt tragiskt. Jag tror att det är väldigt lätt att dessa ungdomar känner sig utanför, att hela deras självbild och självkänsla rasar, att de inskolas in i en värld där pengar är något som man bara kvitterar ut via socialen. Och jag tror att det är väldigt lätt att dessa ungdomar lätt hamnar fel, att många framlingsfientliga åsikter kan komma att frodas och att många ungdomar hamnar helt utanför samhället. Och det är ett svek som vi inte har råd med.

Hur kan AF svara en ung människa att "Vi har inte råd med praktikplatser"... Hur kan vi ha råd med att stora delar av vår uppväxande generation står utanför arbetsmarknaden?! Jag har ingen bra och generell lösning på problemet, men jag anser att något drastiskt måste göras så vi inte förlorar massa ungdomar. Jag är inte främmande för tanken på att införa s.k "ungdomslöner" och jag tycker att lärlingssystemet borde utvecklas. Även s.k praktikplatser och det som folk brukar kalla "konstgjorda kuvöser", i form av olika projekt, anser jag är bättre än INGENTING. Jag har sett ett antal reportage om olika projekt där ungdomar får lära sig skriva CV, får information om ekonomi et.c, och den tanken låter ganska bra. Jag känner intuitivt att all form av sysselsättning med någon form av struktur och rutiner, samt umgänge med andra vuxna, och unga vuxna, måste vara bättre jämfört med att bara dra omkring på stan, alternativt ligga hemma i soffan och spela TV-spel.

Vi kan inte fortsätta svika våra unga genom att stänga dom ute från arbetsmarknaden. Men samtidigt är ju mycket upp till de unga också. Många av dom som växer upp idag tillhör ju första generationen Curlingbarn och har fått mattan sopad framför sig. Av föräldrar som menar så väl, men det inte alltid blir så bra eller så rätt.. Vi kan inte fortsätta så.. Vi vuxna måste vara vuxna och vi kan inte heller "dalta" med ungdomarna. Att år efter år bara kvittera ut pengar via socialen är ju helt åt helvete, för alla!

Nej, vi måste ställa krav på de unga SAMTIDIGT som vi måste LÅTA DOM bli vuxna och släppa in dom i vuxenvärlden med allt vad den innebär av ansvar och socialt sammanhang. Den ultimata vägen dit har jag dessvärre inte något konkret och generellt svar på. Men under tiden vi funderar på den kan vi ta lite kaffe med nybakade moralkakor från en medelålders, hårt arbetande Träsktrollsmamma