Looking back on the things I´ve done....

Hösten sägs ju ofta va eftertankens tid, och så är det i alla fall för min del.. Det mesta lugnar ned sig och man har lite mer tillfälle att tänka efter...

Tidigare idag satt jag och sorterade lite bilder från min sons födelse och jag tänkte tillbaks på den långa och vansinnesoroliga resan som ledde fram till hans födelse. Det kändes många gånger som att vara ute på ett hav med stormar, förrädiska grund och isflak, med en bräcklig farkost. Jag tänker tillbaks på alla dessa timmar som jag låg vaken och kastades mellan hopp och förtvivlan, lever h*n än eller har h*n dött..?!

Jag tänker på min första graviditet och dess farhågor. Jag tillbringade en del tid på sjukhus då och vågade nog aldrig, till fullo, tro att det skulle gå vägen. När jag äntligen vågade försöka hoppas och tro att läkarna hade koll på vad som hände med min kropp och min funktioner så kom dråpslaget, en simpel jävla urinvägsinfektion tog mitt förstfödda barns liv!! Absurt... Hur kan man någonsin försonas med den tanken...

Jag gillar hösten och förvintern går an den med. Ända fram tills det börjar närma sig advent. Då vill jag dö en liten smula. Eller i alla fall försvinna för ett tag. Jag vill inte riktigt vara med då. Ja vill inte påminnas.. Men det är en månad kvar tills dess och jag kan sitta inne i godan ro och titta ut på mörkret, med gott samvete, ett bra tag till. Ångestens andar och sorgens knivar stampar på farstukvisten, men än får dom inte komma in.

Gårdagen var ganska intensiv för att vara en dag i mitt liv. Det var möte med AF, hämta mediciner på Apoteket, handla, lämna urvuxna barnkläder på Juvelen.. Sen var de utvecklingssamtal för E och på e.m/kvällen jobbade jag. Dagen gick ganska fort, och inget direkt som jävlades..

Idag skall Träsktrollet och hans mamma å klippa sig. Mycket välbehövligt x 2!!! :-) Det lilla träsktrollet skall fotograferas på dagis, till veckan å då är det till å se anständig ut!!! det skall tilläggas att det lilla Träsktrollet ser ut som en korsning mellan en vildvuxen Emil och Anderssonskans Kalle nu. Luggen är lång så han har själv bett om att få ha hårspänne. Mamman kan inte klippa så läget är akut, tyyyyyp.

Skall titta vidare genom mitt fönster nu och titta tillbaks i tiden. Man måste nog göra det emellanåt.. Våga ta på och känna efter, även på de ställen där det gör som ondast. Där rakblad, krossat glas och knivseggar dansar i en vådlig dans..

Höstklafs! / Mamma Troll